I sandforskarens levnad berättas att bergen gick och talade obegripligt. Världen skakade och kved. Solen kunde aldrig finna sin riktiga skugga och månen suckade varje afton över detta obegripliga intrång i ordningen. För vad är ett berg som inte står stilla, tänkte människorna. Kanske är allting sandforskarens fel? Ja, så måste det vara sa de förnuftiga och så drog de ut för att finna honom. Men sandforskarens hjärta var brustet sedan länge och bergen lyssnade inte till hans ord. Människornas önskan kunde inte uppfyllas och i sin vrede slog de honom ihjäl. Då suckade bergen av sorg, frös sina grunder fast. Sanden fällde sig sörjande. Allting blev oändligt stilla. Ordnat. Men i glaspyramiden föddes ett flickebarn. Och ingen visste varför. Men det regnade stjärnor över gräs och hem och elefanternas sånger blev det evigas vandring. Liksom sanden blev ett glimmer av tårar.