Tid och kärlek,har prövat henne med sina klor och
obarmhärtigt inpräntat i henne vad varje prövning
tagit ifrån henne av ungdom och attraktion.

Hennes ansikte,hemma på natten invid stearinljus-
et och kvällsboken, framför  spegeln, som  visar får-
orna,   däri  livets  plog   dragit  fram  och  besannat
hennes existens. 

Hennes ansikten av besvikelse,glädje,förskräckelse,
sorg,trots och extas,hennes ansikten i ensamhetens
människomyller. 

Hon  är  fulländad  som  ett  moget  vin`s  Bouque`t,
lagom bittert och lagom sött, sliten, men  inte  trött,
och  hon är öm och brinnande, hennes ögons djupa  
brunnar kan ännu  få  en sensibelt romantisk herre  
att drunkna,hon älskar som man gör om hösten och
vintern, man  kan  påstå  att  hösten i hennes  hjärta
och själ,tänt en ny eld av en höstglöd i full färgskala,
som en mogen blomma om hösten.

Hon är elixir  och trolldryck, en  häxbrygd !  en  ena-
stående varelse  som  erosionen  mejslat  ut  i  lidels-
ens njutning och smärta som härdats till visdomens
skönhet.

Något eller någon  krossade hennes spegel, men  sitt 
ansikte har hon kvar,trots dess stelhet,likt en mogen
blomma på mänsklighetens äng.

                                                  Sten Wiking