de flesta kvinnor bär sitt foster

i nio månader, medan

som man har jag nu burit

mitt barn under minst fem år

i magen här som bara växer och växer

och följer mig vart vi än går

exempelvis ut på farstubron och ända bort till matbutiken

som tusentals marmeladburkar blivit burna ifrån

för din skull desto mer än för min

ty magen är mitt livs allra käraste skattkista

med dig i

ibland när jag är mitt i en animerad film

det känns som om du tittar på samma film

fåtöljen börjar gunga smått

som sparkar av skratt

som skrik av gråt

jag bär dig över varje vatten, mitt barn

längs bron som har gjorts

av stark fantasi

jag föder dig med välklingande glassbilsglass

och bokpaket och bonusmaterial

med allting som blir dubbelt så mycket

för EN till priset av TVÅ

eller två till priset av ensamhet

på andra sidan

går mammorna omkring

i redan frånskild fägring

med magar som strax ej längre

kan rymma nya embryon

och rynkar på sina ögonbryn

åt mitt barn

som kommer att förbli

i ofött tillstånd

för resten av livet

sålänge som jag aldrig testar att ta

ett steg eller tre eller sex över bron

till tron på att någon

vill verkligen tillmötesgå

oss båda där