På gamla dar hade pinnstolen blivit fåtölj. Han hade sakta men säkert trätt på sig en mantel och på så vis erhållit fåtöljens status. Få av pinnstolens polare hade uppnått detsamma, för de flesta föreställde sig att bli fåtölj som något förskräckligt. Att vara fylld med kuddar istället för en enkel sittdyna sågs som både förfall och översitteri.

Föga delades denna uppfattning av fåtöljens härskarinna, som berömde honom varje kväll för hur himla skön han var. Hon gav sin älskling gott om chipssmulor, smörfläckar, och nu senast en hel sked drottningsylt som fåtöljen kunde mumsa på så länge han ville. Bäst tyckte han emellertid om sin härskarinnas stjärt, särskilt när hon hade sitt allra finaste nattlinne på. Då drömde pinnstolen ofta om att drottningen skulle plocka bort alla dessa kuddar. I avklätt tillstånd skulle hans kropp lättare kunna möta henne och hennes mänskliga kuddar.

En av pinnstolens polare hade berättat hur en tjänsteflicka en gång hade satt sig på honom utan minsta tygbit emellan. Fåtöljen trodde knappast att det hade hänt, men man kunde förstås aldrig veta hur nära sanningen sådant låg. Gungstolarna var dem som var kända för att få vara med om både det ena och det andra, medan en simpel pinnstol hade oftast snickrat ihop sina fantasier för egna fötter.

Därför kände sig fåtöljen lika stolt som förundrad över att hans klädedräkt fortsatte vara fullt verklig. Utan manteln hade han kanske aldrig fått stå här i det vackra slottet, invid den ännu mer värmande kakelugnen. Kanhända hade fåtöljen ej fått höra sin härskarinna nynna ramsor från evinnerliga textrullar eller se hur hon sydde tofsar på ytterligare en av hans extrakuddar. I värsta fall hade han som naken pinnstol redan varit ved i kakelugnen. Såvitt han inte blivit uttagen som knekt till pinnstolarnas krigspluton. Där kunde hans sega virke ha gjort honom förtjänt att bli löjtnant istället för fåtölj.

Fast vad tjänade dylika föreställningar och jämförelser till nu? Pinnstolen hade en skön stjärt alldeles i närheten, som med mjukaste befallningar tog så väl hand om honom som hon förmådde ur sitt lilla perspektiv. Kuddarna blev allt större och fåtöljen blev allt bredare för varje dag. Kvällarna på slottet växte till ett liv fullt av vinfläckar av de allra finaste årgångar. Fåtöljen slickade i sig, men ack att han aldrig riktigt fick göra detsamma med sin härskarinna...