från varsin sida Universum

har vi tagit tre stora steg

för att sammanstråla här på brokrönet

högt ovan sammetsmörkret

bland trådar och torn

drar vi i vår stad

med ivrigaste lugn

i intensivaste frid

är det du som leder mig?

eller jag som leder dig?



älskade bortglömda barn!

nu minns jag till sist var du kommer ifrån...

i ett annat liv bodde vi

i ruinerna runtom Napoli

lilla stjärna där, körde du världens farligaste bil

medan jag fortfarande

lever i tornet i tron

att gaspedalen skall färga hela orgelmelodin

så gul som någonsin ingen sett

hur du ger mig

din närmaste hand och

den andra har Madonnan lagt beslag på



står vi här i första höst

bitandes kyligt fruktkött

med sommaren alltjämt varm i magsäckarna

skriker du ut i evinnerlig gränd

kom igen!

dai dai,

kom igen!!

tycker du om fartfyllda maskiner

medan jag vantrivs i trafik

kan vi likafullt snurra vår gata

slår mig det var först sedan vi sett Venedig

som slutligen jag seglade hemifrån

och flög in i en egen lägenhet

tar du dessa soliga druvor

och kastar oförtrutet upp dem till mångubben



från sista sidan bron

ser vi Universum i en enda blick

och sedan är det bara

att börja om med nya lyftkranar

bygga varandras känslor,

upptäcka ringsignaler som ingen hört förr

men ändå betyder samma saker

över hela metropolen