Rummet - avlångt och ganska oproportionellt högt i förhållande till hur smalt det är - ligger på andra våningen och består enbart av ett skrivbord och två stolar, en på vardera sidan av bordet. På bordet står en bärbar dator. Väggarna är målade i en grön nyans, obestämbar om den är ljus eller mörk trots det kalla skenet från lysrörspanelerna i taket. Det finns inte en tavla eller något annat som kan tänkas pryda väggarna, de är helt kala. Under två höga fönster som vetter mot en trång innergård: en tom fönsterkarm - inte en blomma, inte en krukväxt eller någon prydnadssak pyntar denna. Inga personliga tillhörigheter som foton på familjen eller något annat som knyter an till kvinnan som sitter mittemot mig. På skrivbordet finns bara datorn som hon loggar in på medan jag skruvar på mig på den enkla stolen med sin tunna, hårda sittdyna. Hon rättar till det rödlätta håret som synbart ligger korrekt. Hennes fräkniga hy uppmuntrar inte för exponering av sol, hinner jag tänka medan vi sätter oss efter att hon visat in mig i det anorektiska rummet. Jag hoppades att hon inte hade upptäckt kaffefläckarna på mina ljusa byxor när hon kom ut för att möta mig i receptionen, vilka jag nu försökte dölja genom att sticka in benen så långt det gick under skrivbordet, men det var nog en fåfäng förhoppning med tanke på deras blaffiga åsyn.
    "Det tar en liten stund innan alla dina uppgifter kommer upp på skärmen. Så, där här vi din mapp, ja, Och sådär ja...och där, där har vi den, ja....vad bra."
    Hennes konstlade dialekt kan inte dölja en lätt nervig underton, vilket kanske bottnar i en brist på kontroll över arbetssituationen. Mediernas rapportering om denna bransch har gett en brutal bild: hårda krav från chefer och aktieägare, samt bonussystem av svåravvisade finansiella morrötter, förutsättningar som borde leda vilket normalt psyke som helst ut på ett försåtligt gungfly, hinner jag tänka medan skärmen sköter sitt binära jobb. Min egen situation däremot, överskuggas av en annan stress.
    Jag nickar lätt och harklar mig, men kan inte komma på något att säga under den paus som uppstår medan vi väntar på resultaten på skärmen. Min mage sänder en snabb ilning av det dåliga automatkaffet som jag druckit en stund tidigare.
    Medan hon upprepar sina små självbekräftande ord och klickar sig vidare in i dokumenten, kan jag inte släppa tanken på mitt fumliga beteende i det anslutande rummet där jag hade försökt trycka en plastmugg kaffe i automaten medan jag väntade. Min sedan länge uppbyggda nervositet inför dagens viktiga avtal hade inletts, väl på plats, med receptionistens förfrågan om jag ville ha en kopp kaffe i direkt anslutning till hennes stereotypa välkomnande, något som gick per automatik. Mitt lätt forcerade "Ja tack!" måste ha fallit helt rätt i den kala miljö som utgjorde receptionen. Den oväntade frånvaron av andra människor i och det kalla skenet från lysrören i taket gav en känsla av en självmedveten och lätt förlamande utsatthet som inte gjorde saken bättre. Trots att jag var den enda kunden fanns det inte ens en ansats till uppmuntran till socialt småpratande med receptionisten. Vår korta och hastigt avslutade ordväxling var inget annat än en rimlig konsekvens med tanke på denna torftiga yttre omgivning. Men min besvärande känsla förstärktes mest av att hon inte reagerade alls, trots att hon måste ha märkt vad som skedde, när jag av en attack av dålig muskelkontroll hade spillt ut kaffet från den första koppen. På vägen ner längs kaffeautomaten mot den gråa heltäckningsmattan hade det heta innehållet också stänkt ner mina byxor. Sedan jag besvärat och förgäves letat efter servetter att torka av kaffet med och därefter försiktigt satt mig ner bland några enkla stolar i obestämd färg och ett vitt bord och druckit min andra kopp (vilken jag borde ha undvarit med tanke på mina problem med magen), kunde jag se receptionisten lite snett bakifrån med sitt nollställda ansikte titta in i dataskärmen. Hennes svala hållning gav mitt klumpiga agerande en än värre pinsam pendang. Ett kvarts dygn senare, när jag svårt omtöcknad och skadad låg på innergårdens hårda underlag och tittade upp mot det fönster där jag hoppat ifrån, skulle jag tänka på denna reception som ett förrum till ett mänskligt slakthus - något avsett att frambringa en mentalt bedövad boskap, och leda denna från att vara enbart en för koncernen generande besvärlighet till verkställandet av en för dess verksamhet lönsam avkastning. I mitt fall skulle denna likvidation inte riktigt lyckas, i alla fall inte direkt och inte som det var tänkt, men priset för att undkomma denna till synes väl planerade process skulle bli högt.
    Mitt inträde i mammons överraskande tomma sal hade hursomhelst generat mig och fått mig ur balans när jag nu sittandes på en hård stol ser min kontaktperson förbereda ett av mitt livs viktigaste beslut. Jag försökte återerinra hur jag planerat att lägga fram mitt ärende.
    "Sådär ja, då ska vi se. Då har vi fått upp alla dina uppgifter här. Jag har tittat på din ekonomiska situation tidigare under dagen. Ditt sparande i våra fonder är ju bundna under olika perioder beroende på vilka fonder dina besparingar är placerade i. Men din fars nuvarande lån som du vill lösa in löper på fast ränta på 3.5 % under ytterligare 9 månader. Du kan se hur utvecklingen har varit under året här.”
    Hon vände datorn mot mig.
    Jag kunde se kurvor och flera olika diagram som jag inte förstod något av.
    ”Ja, det kanske är rätt.”
    Hon tittade hastigt upp och vände tillbaka datorn mot sig.
    ”Om man balanserar detta med vårt erbjudande som ny VIP-kund, så kan du också köpa våra nya fondalternativ till högre avkastningsränta på tjugofyra- eller trettiosexmånadersbasis, där garanten är minst 2,6 %. Räntan för dessa är beräknat över utvecklingskurvorna som de tett sig över BRIC-länderna och följer även nya börsindex i världen, framför allt i up-coming länder i Afrika. Dessutom är en eventuell förlust vid försäljning avdragsgill i deklarationen, dock inte om de säljs innan löptiden är slut.”
    Trots den stressiga undertonen i hennes röst borde ha gett en föraning fick denna svada, där orden sömlöst gled in i varandra utan öppningar till diskussion, mig att mig tappa fokus.
    ”Fast det var inte därför jag kom hit”, bröt jag in för att inte tappa min ursprungliga tanketråd.
    Hon verkade inte höra vad jag sagt eller så ignorerade hon det. Hon tittade ner på tangentbordet och klickade två gånger på tabb-tangenten för att sedan hastigt skanna av vad som hade kommit upp på skärmen.
    ”Det nya lån som vi kan erbjuda har balanserats mot ditt sparande om du samtidigt häver det gamla förmånsavtalet som din far hade och även accepterar det extraerbjudande som vi erbjuder året ut till 2,1 % ränta i nuvarande ..."
    Jag kände ytterligare en smärtsam ilning i magen, denna gång starkare än förra gången, och mitt synfält snävades av i en tunnel av vitt ljus under flera sekunder. Dessutom hade jag av allt av döma för stunden tappat hörseln. En panisk skräck grep mig. Jag svalde och höll krampaktigt fast händerna på mina lår under skrivbordet. Fukten från kaffefläckarna blandades med handsvetten. Musklerna i ansiktet stramades åt och endast efter att ett minne av en glass - en päronsplit, där en liten färggrann samlarbild på något djur, ofta ett exotiskt sådant, ingick i förpackningen - från barndomen oväntat dök upp, kunde jag åter komma i till mina sinnen igen.
    "Jag vill lösa min döda fars huslån, så att min mor kan bo kvar i huset" avbröt jag henne med svag röst.
    Hon tystnade och tittade på mig en blick som verkade vara fäst mot något bortom mig. En svagt leende kom över hennes läppar som om hon hört ett barns kommentar men det försvann lika snabbt igen.
    "Jo, jag förstår, men det mest gynnsamma är att lägga om ditt sparande i förhållande till de räntesatser som vi kan erbjuda på fasta lån just nu och balansera lösgörande av det kapital från de indexfonder som din far har sina tillgångar i. Avgiften för ränteskillnaden om man skulle lösa hans lån i förtid är inte att föredra med de..."
    "Min mor har kanske inte långt kvar att leva och jag vill att hon ska få en sista tid fri från bekymmer kring huslånet. Det är en gammal släktgård."
    "Ja, men det ekonomiskt mest fördelaktiga är som sagt att placera om just nu. Arvsskatten är ju slopad numera och det är ju bara till gagn i denna situation som..."
    Mitt illamående tilltog. Knuten i magen var kanske mer än inbillad, trots allt. Tidigare under sommaren under en rutinundersökning hade min läkare inte kunnat undgå att avslöja en bekymrad underton när jag hade kommit på återbesök. Han mötte då min oro med att säga att det förmodligen bara var en magkatarr och att det inte var meningsfullt att spekulera. Han hade skrivit en remiss för datortomografi som jag hade genomgått för en vecka sedan, vars resultat jag ännu inte fått ta del av.
    "Jag vill sälja allt jag har i fonder och allt. Även om det är med förlust för min del. Hela min livssituation. Jag kan inte.... det spelar mindre roll vad som kommer ut ur detta. Jag har en skuld till min syster som är mer än rent ekonomisk och denna måste lösas innan jag kommer att... medan hon ännu..."
    Hon tittade en stund på mig och det verkade finnas ett svagt stråk av medkänsla en kort stund i blicken innan hon vände bort den mot skärmen igen där hon verkade följa något av intresse. Hon tittade på någonting bortom mig igen.
    "Vår dollarfond är väldigt populär just nu. Många kombinerar en del av sitt sparande i räntefonder."
    "Jag tror inte jag är i stånd att bedöma detta just nu. Jag är ledsen."
    "Men om du vill kan vi boka om ett nytt möte så du i lugn och ro kan läsa genom det vi pratat om här. Det är som sagt väldigt gynnsamt att lägga om både lån och sparande just nu."
    Vid det här laget var min mage inte förhandlingsbar längre. Illamåendet krävde att jag gick på toaletten.
    "Ursäkta, men finns här en toalett."
    "Jovisst. Självklart. Till höger rakt ner i slutet av korridoren."
    Jag reste mig, tog min portfölj med mig under armen och tog mig så värdigt som möjligt ut i korridoren och gick med fasta steg ner mot slutet av denna som låg en tio-tolv steg bort. Trots mitt illamående kunde jag inte låta bli att lägga märke till att det fanns likadana rum både till höger och vänster. Samma långsmala, höga rum med samma kala väggar. Samma skrivbord och med samma typ av stolar. Fönsterkarmarna var lika tomma.
     Tydligen var vi de enda människorna på kontorsvåningen för tillfället, vilket paradoxalt underlättade mitt obehag något. Längst ner i korridoren fanns en dörr till toaletten. Men dörren var utan handtag. Jag försökte få grepp om den fyrkantiga lilla järnpinnen som stack ut där handtaget skulle ha suttit, men utan att åstadkomma något annat än en vass smärta i fingrarna. Jag tryckte min kropp mot dörren i en fåfäng förhoppning att denna skulle gå inåt. Kallsvetten bröt ut när jag kände att en uppkastning nu var nära. Jag svalde, blundade och lutade mitt huvud mot toalettdörren.
    Herregud vad ska jag göra, jag kan ju inte kräkas i korridoren, tänkte jag. Jag vände mig om, for in i ett av rummen, stängde dörren och la mig på knä längst i ena hörnet vid fönstret och höll huvudet så nära den gråa heltäckningsmattan som möjligt i ett försök att kväva de djupa uppkastningsljuden så långt det gick. Det vitnade för ögonen. Tre uppkastningar räckte för att få kontroll på magen, verkade det som. Jag reste mig halvvägs men fortfarande sittandes på knäna och tittade med omtöcknad blick ut mot fönstren på andra sidan gården. De gick inte att se genom dessa tonade glas och jag hoppades att de på andra sidan inte heller uppfattade vad som precis hade skett här.
    Den fräna stanken spred sig i rummet. Heltäckningsmattan dämpade inte allt stänk från mina häftiga uppkastningar. Det hade kommit på min skjortärm och jag kände också något kring min mun. I brist på annat hittade jag i portföljen en kopia på en inteckning på min fars hus som jag bristfälligt använde som servett. Jag knycklade ihop pappret och stoppade det i fickan eftersom det inte fanns någon papperskorg, reste mig upp och gick mot dörren som jag försiktig öppnade. Jag stack ut huvudet halvvägs i korridoren och lyssnade efter ljud som kunde vara en reaktion på mitt penibla agerande, men kunde inte höra något förutom ventilationen som svagt surrade i huset.
    Efter att stått stilla och lyssnat en stund gick jag försiktigt tillbaka till rummet där min kontaktperson och jag hade suttit. Det var tomt. Hade jag gått till fel rum? Hon kanske hade flyttat på sig? De tjugotal rummen som låg i samma korridor såg ju likadana ut och jag blev osäker. Men dörren var öppen i det rum som jag utgick från vara det rätta, medan de andra var stängda. Jag gick runt och letade medan krafterna återvände då illamåendet gick tillbaka något, men upptäckte inget annat än tomma rum. Receptionen var tom. Med en stigande obehagskänsla gick jag till sist mot ytterdörren, men kunde inte öppna denna. Det verkade vara en dörr som krävde något slags auktorisation för att både ta sig in och ut. Jag ropade flera gånger efter någon som kunde tänkas höra mig, men utan resultat. Min mobil hade jag i stressen glömt kvar i bilen, så jag kunde inte ringa efter hjälp. Jag gick fram och tillbaka i korridoren, för hur lång tid vet jag inte då tiden kändes flyta ut, tills min tilltagande panikkänsla fick korridorens vinkelräta proportioner att bli allt för skeva och plastiska i sin utmärglade miljö. Efter att ha öppnat fönstret i rummet vi hade suttit tvingade jag mig att sätta mig på hennes stol.
    Villrådig försökte jag samla tankarna. Jag hade inte ägt någon klocka på många år – den uppgiften skötte min mobil som låg i bilen. Om det var så att jag tappat tidsbegreppet - jag kanske till och med hade förlorat medvetandet en stund - när jag hade kräkts och ingen hade hört och sett mig, så kanske de trodde jag hade gått hem? För inte kunde de väl lämna byggnaden om de visste att jag var kvar här? Och varför utlöstes inga larm av mina rörelser och när jag öppnade fönstret? Å andra sidan, vad fanns här att stjäla? Den enda datorn stationära datorn som var receptionistens var knappast värd ett inbrottsförsök.
     Mitt illamående hade gett vika nu och jag reste mig för att trycka en kopp choklad i automaten. Sockret gav en välbehövlig energikick. Jag gick in i ett av rummen på andra sidan korridoren. Fönstret vätte mot en likadan gård som på andra sidan. Trots att detta inte verkade förvåna mig, sände det ändå en obehaglig rysning i mig. Jag gick ut i receptionen och satte mig vid receptionistens dator som jag startade men kunde konstatera att den krävde ett lösenord för inloggning. Ute på den lilla gården föll skuggorna denna vackra höstdag. Jag gick in i rummet igen, öppnade fönstret och lutade mig ut och såg att byggnaden var fem våningar hög. Jag skrek högt: "Hallå!!" och lyssnade efter något som kunde tyda på mänsklig aktivitet när det kompakta och hårda ekot dog ut. Men jag kunde inte höra något och inte heller se att det fanns någon bakom de matta glasen. Jag skrek upprepade gånger, men utan att höra något. Gården var kanske tjugo kvadratmeter och var lagd med kvadratiska cementplattor. I ena hörnan fanns ett galler i väggen som verkade leda in till en ventilationstrumma eftersom det karakteristiska surrandet kunde höras där.
    Jag satte mig på golvet och lutade ryggen mot väggen och blundade. Skulle jag bli tvungen att tillbringa natten här? Både mitt mentala och mitt fysiska tillstånd var dåligt, men jag försökte att tänka så klart jag kunde. Att ligga på en sunkig heltäckningsmatta under en natt kanske skulle låta sig göras, men längtan att komma hem var stor. Chansen att få någon sömn var dessutom liten med mina återkommande magsmärtor. Den där ventilationstrumman, skulle man inte kunna ta sig genom den? Lars, en kompis som jobbade som konsult inom VVS-branschen, berättade att han ibland fick krypa in i ventilationstrummorna när han gjorde inspektioner. Man kunde ta sig långt via sådana hade han lite förorättat sagt när jag hade skämtat om hur hans lätt korpulenta fysionomis begränsade rörlighet skulle kunna te sig i ett trångt ventilationsrör. Jag reste mig och tittade ner på gallret på gården. Det kunde vara värt ett försök.

Att ta sig ner från fönstret på andra våningen var besvärligare än jag trodde. Efter att ha tagit ett försiktigt steg ut över fönsterkarmen, tog jag ett fast grepp med bägge händerna kring denna och gjorde en långsam och omvänd klättring med skosulorna längs väggen ovanför första våningens fönster. När fötterna nådde fönstren så förlorade mina skor motståndet, vilket jag borde förutsett om jag hade kunnat tänka klart, och jag for med buken och bröstet in i väggen samtidigt som fönsterblecket skar in i handlederna. Smärtan blev för stark, jag tappade greppet och for ner med en dov duns på cementplattorna. Ena foten vek sig inåt i fallet och jag skrek ut min smärta samtidigt som jag instinktivt rullade ihop mig. Stukade fötter hade jag inte upplevt sedan jag spelade badminton för många år sedan, men jag visste vad som väntade om jag inte lindade foten snabbt för att förhindra svullnad. Jag tog av min blåa t-shirt och lindade den runt foten så hårt jag kunde. Det öppna fönstret varifrån jag hoppat ner framstod bland alla de andra stängda som en öppen mun, vilken anorektiskt kräkt ut sitt oönskade innehåll.
    Efter en stunds vila på gården reste jag mig och stapplade bort till gallret där ventilationstrumman satt. Jag stack in alla mina fingrar i det och drog till i det. Det satt hårt med åtta skruvar. Jag tog ett nytt grepp och hoppades att murbruket skulle kunna vara något poröst och drog till med de krafter som jag lyckades uppbringa, men utan att det rubbades alls. Men det slog mig att ett ventilationsrör bakom ett galler i markhöjd var ju knappast logiskt med tanke på regnvatten som säkert skulle läcka in. Vad var detta för hålighet? Jag böjde mig ner och försökte se in bakom gallret, men det svaga höstljus som de översta våningarnas fönster reflekterade erbjöd ingen större hjälp. Vad jag kunde se så verkade håligheten där bakom tillräckligt bred och hög för att krypa i. I ytterligare ett försök att rubba gallret tog jag min nyckelkedja som jag hade i fickan och trädde den in genom en gallerruta och sedan ut genom en annan, tvinnade kedjan så hårt att den blev helt massiv och drog allt vad jag kunde. Helt plötsligt ändrades det dova surrandet därinne till ett annat ljud som var vassare. Det lät mer som ett väsande. Jag hejdade mig och lyssnade. Vad det än var som skedde bakom gallret så var det en märkbar förändring. Jag ropade in i hålet och lyssnade, men inget hördes utom samma väsande ljud långt därinne. Jag tryckte mitt ansikte nära för försöka se bättre och kunde då känna en doft som jag instinktivt ryggade tillbaka inför. Den hade en obestämbar underton av något beskt eller bittert.
    Jag hasade baklänges med min värkande fot så fort det gick mot den motsatta väggen när jag kände paniken sprida sig inom mig. Min andhämtning blev allt häftigare och jag skrek allt vad jag kunde: "Hjälp! Hjälp mig! Jag är instängd på en gård där det verkar läcka någon gas! Hallå!!"
    Först trodde jag att det kanske var en ekoeffekt av mitt panikartade skrikande, men det var som om någon annan också skrek. "Hallå!”
    Rösten hördes svagt ovan och bortom innergårdens väggar där de reste sig mot eftermiddagens svaga ljus. Himlen hade nu strimlats upp av tunna molnrevor. Röstens riktning var i sin ekoliknande kärnlöshet svår att höra tydligt. Men äntligen hade någon hört mig och möjligheten att någon kunde hjälpa mig ut härifrån gav en adrenalinrusning.
    "Jag är instängd på en liten innergård med en skadad fot. Det verkar läcka någon gas från ett hål i väggen. Jag är rädd att den kan vara giftig. Hjälp mig snälla!", skrek jag.
    "Jag är själv instängd”, hördes den obestämbara rösten, ”jävla kontor… våningen… kontoren är ju tomma… helt tomma. Min mobil har ingen täckning. Va fan…"
    Jag stelnade till.
    "Vad … var är du?", skrek jag.
    Det gick en stund men inget annat hördes än det olycksbådande suset från ventilationsgallret från andra sidan gården.
    ”Hallå!”, skrek jag igen.
    ”Hallå!”, hördes uppifrån taknockarna. Men denna gång var det en kvinnoröst och den var lika svårbestämbar i sin riktning och sitt avstånd, men hade en något tydligare kärna.
    ”Var är ni?”, skrek jag.
    ”Hallå! Jag kommer inte ut härifrån”, skrek kvinnorösten.
    ”Hallå, var befinner du dig?”, skrek jag så högt jag kunde.
    ”Var är de anställda? Här är ju helt tomt och dörrarna är låsta. Här är helt… tomt.” Rösten brast något i slutet.
    ”Men vad fan är detta! Hör du mig?”, skrek jag.
    ”Hallå, är det ingen som kan hjälpa mig!”
    Hon grät nu. Det verkade inte som hon kunde höra mig. Den andra rösten skrek något som inte gick att uppfatta. Den lät längre bort än tidigare - om det nu var samma röst som tidigare, det var inte möjligt att säkert avgöra.
    Förvirringen i att förhålla mig till dessa röster som knappt hörbart föll ner mellan husväggarna, samt smärtan i foten som tilltog, gjorde mig villrådig och svag. Det högg till i magen igen och svetten bröt ut i pannan. Jag var tvungen att lägga mig ner på rygg för att spara krafterna. Plattorna svalkade något på ryggen och på bakhuvudet, men tryckte obehagligt på svanskotan. Jag slöt ögonen och försökte fokusera på att få bort den energikrävande spändhet i musklerna som faran skapat. När jag räknande andetagen som ett sätt att hitta fokus hörde jag kvinnorösten gråtande försvinna bort, som om hon hade dragit sig längre in i kontorsbyggnaden. Mansrösten fortsatte skrika något som flöt bort i sitt simmiga eko. Tankarna ville inte samarbeta. Oro och trötthet blandades och tiden blev svårare att få grepp om då rösterna kom och gick i ojämna intervaller. Efter en stund hade tröttheten fått övertaget och jag slumrade till en stund.

Jag vaknade nästan direkt med ett ryck då jag i en kort drömsekvens hade förflyttat mig till barndomens fotbollsmatcher mot ärkerivalerna i klass 4c, och där fått in högerfoten i de utsvängda jeansens vänsterben i en snabb löpning förbi en motståndare. Precis innan jag föll till marken hade kroppen i en kraftig sprittning fört mig tillbaka till innergårdens hårda underlag där jag såg på en inramad molnig himmel som hade mörknat. Medan jag höll andan lyssnade jag intensivt, men kunde inte höra några röster. Suset från gallret var jämnt och oförändrat. Den kroppsliga och mentala mattheten fick mig motståndslöst att sakta falla tillbaka i sömn. Denna gång vet jag inte hur länge jag sov.

Natten kom med kyla. Jag vaknade av att jag frös. Himlen var molnfri och man kunde se några stjärnor. Nu hördes ett flertal röster på avstånd, som om de kom från de svagt lysande stjärnorna. Orden gick inte att utskilja, men det gick inte att undgå att uppfatta förvirring och förtvivlan i dessa. Jag försökte resa mig, men stelheten i kombination med smärtan gjorde att kroppen av sig själv ville falla tillbaka till sitt föregående läge. Jag la mig raklång igen. Kvällskylan fick mitt tillstånd att bli än sämre. Jag började få frossbrytningar. Magen smärtade igen, denna gång mer ihållande. Jag föll in i en orolig slummer och drömde om en fullpackad tågperrong någonstans i Italien. Informationsrösten i högtalarna sa något om tågtiderna för avgående tåg, men skyltarna på perrongerna bestod av franska verb i konditionalis passé. När en amerikansk turist vid sidan om mig oupphörligen började pladdra om sina reseupplevelser i Florens drog jag mig mot biljettluckan för att upptäcka att jag bara gick runt i cirklar då mina ben visade sig vara på stukade cykelhjul. I ett försök att med hopp ta mig fram hade jag sparkat till min onda fot och vaknade av en intensiv smärta.

Nu hade natthimlen fått en diffus ljuskägla som sträckte sin mjuka kontur utöver taknocken på huset som min hjässa vette mot. Ljuset förbryllade mig. Först trodde jag att det var någon på taket. Jag reste mig på armbågarna och skulle just skrika när jag kunde se kanten på månen. Tungt la jag mig tillbaka i det stela ryggläget som nu kändes svårt att byta. Jag lyssnade. Någon sjöng svagt. Det var en melankolisk melodi, men orden gick inte att uppfatta. Verserna avlöste varandra och utgjorde ett passande ackompanjemang till mitt miserabla och alltmer omtöcknade tillstånd. Så småningom gjorde månen sin entré på den svarta himlens scen som jag på ryggläge var åskådare till. Denna ålderdomliga satellit till jorden verkade först tveka i taknockens kuliss innan den lilla gula fliken växte fram till varande den enda huvudpersonen på teaterhimlen.

Månljuset bredde gradvis ut sig, först ner på väggen mitt emot och sedan vidare i sned vinkel på de andra två, och fick väggarna att framstå som något mer nådfullt beslöjade än deras tidigare stumma och livsavvisande uppenbarelse. Fönstren reflekterade ingenting mer än en mörkgrå jämn yta. Månens ärgade yta i kombination med dess sfäriska form som nu sakta framträdde fick mig att slappna av i denna hårda och på alla sätt kantiga miljö där jag nu hade befunnit mig sedan, ja hur lång tid tillbaka var jag inte längre i stånd att avgöra. Månljuset kröp mjukt ner på väggarna. Jag kunde förnimma dess rörelse, åtminstone var det så jag upplevde det. Detta långsamma närmande spred i alla fall ett stilla lugn inom mig, och än mer så när jag såg den suddiga kanten av månljuset med en jämn lugn förflyttning så småningom nå ner från väggen mitt emot och via den cementbelagda marken nå mina fötter, för att därefter med en av naturen villkorad maklighet förflytta sitt vaga och magiskt skimrande täcke vidare över mina ben och täcka resten av min kropp. Värmen återkom sakta inom mig.

Sången hade tystnat. Inget annat hördes utom det väsande ljudet från det olycksbådande gallret. Jag fortsatte att betrakta månens ojämna yta. Väsandet blev svagare, mer som en avtagande pysande kaffepanna som står på en svalnande spisplatta innan det efter en stund tystnade. Sedan tog det fart igen men nu i en ojämn rytm. Det övergick i varierande och mjukt vaggande rytmer. I mitt allt mer utmattade tillstånd tycktes det som om månens mörkare ytor började röra på sig lätt till det vajande ljudet. Jag blundade. I mitt huvud rörde sig inga bilder, inga sinnesrörelser eller tankar. Det var ganska behagligt. Trots min trötthet kände jag inget behov att sova. Det var snarare en trötthet som sakta verkade absorberas av en inre utvidgande klarhet som låg bortom begreppen trötthet och energi, ett tillstånd av ett allt mer upphöjt lugn. Jag öppnade ögonen igen. Månen var nu mitt på den svarta himlascenen som ramades in av de fyra väggarna. De mörkare partierna på månen rörde sig fortfarande. Det verkade som om de följde det susande ljudet. Jag försökte fokusera på skeendet. Mest häpen över att inte häpnas såg jag vidder av brunt och grönt gräs, en stor savann, vaja i den nedre delen av månens yta. De långsträckta rörelserna från den ljumma vinden smekte det höga gräset i bugande rörelser där de glest utspridda buskarna och träden som gensvar risslade i sina löv, som om de gav sin egen version av de mjuka vokaler som brisen erbjöd. I ett av träden låg en leopard på en gren och tittade lojt på mig. Den gäspade och gav sedan ifrån sig ett djupt spinnande medan den blinkade tungt. Mellan andra träd flög några fåglar i färggranna fjäderdräkter. När de landat kvillrade de genast livligt sinsemellan. En surikat stod på vakt på en jordkulle och tittade uppmärksamt runt omkring på landskapet.

Dåsigheten kom tillbaka och jag slöt ögonen och somnade till. Jag trodde jag drömde igen, men den varma vind som jag förnam mot ansiktet var verklig. Det stod en häst vid sidan om mig och pustade ut sin andedräkt. Månen närmade sig den motsatta taknocken. Skuggorna på gården djupnade. Den inre klarheten var borta och jag kände bara trötthet nu. Jag slöt mina ögon men nästan direkt började hästen puffa med sin mule mot mig. Jag tittade upp och hästens sorgsna ögon tittade oroligt runt omkring mig. Den frustade till några gånger och skrapade med ena hoven mot cementplattorna. Jag lyfte handen och klappade dess sträva man några gånger. Månen var på väg att försvinna bakom taket. Enbart väggytan ovanför fönstren på den övre våningen var upplyst av månskenet nu. Mina krafter var på väg bort och min arm kändes tung. När jag skulle föra den tillbaka märkte jag att handen inte ville släppa från hästens man. Omärkligt satt den på något sätt fast. Hästen lyfte försiktigt på sitt huvud och med förvåning restes jag själv av någon energi tillsammans med hästhuvudets rörelse. Ståendes sida vid sida med min fåle omgavs vi av skuggor som täckte hela gården. Endast taknocken lystes upp av månen. Vi tittade upp. Hästen frustade nervöst. Precis innan månen försvann bakom taknocken tog vi ett stort språng. Lämnandes ett kompakt mörker och tystnaden bakom oss landade vi mjukt på savannen.

Väl på plats var inget säkert längre. Bara en sak kände jag med visshet och det räckte: min springare visste vart vi skulle vidare.