Kometen hade farit genom världsrymden i en besynnerlig båge. Äntligen hade kometen kommit tillbaks till den gamla galna poeten. Poeten hade de senaste decennierna suttit ensam på sin älskade planet. Om några hade varit där skulle några ha sett planeten som gredelin. Nu såg ingen att den är indigo. Orden hade blivit färdiggräddade och språkets skorpa lagom frasig. Febern hos kometsvansen hade medfört försommar mitt i februari. Den regnbågsblöta självömkan hade blivit så gott som bortblåst. Suddgummismulorna fastnar ej längre i färgen. Oljan hade torkat av sandkorniga pigment som gnistrade i galenskapligt gult. Kometbanan hade nu smält samman de bägge ihoppressade halvcirklarna. Kontentan hade blivit en hel ellips. Vips! så sådde poeten de potatisar som någon gubbe hade skördat många år tidigare. Det sker i sista bågsekunden. Tillråge på allt hade kratrarna vrängt sig ut & in, blivit bubblor snarare än bucklor. Albumet som spelades i bakgrunden hade varit med Genesis, sedan med Electric Light Orchestra, glidit över i King Crimson, tillbaka mot Mothers of Invention, plötsligt hoppat rakt på Sparks, vänt ända borta vid Supertramp, slutligen bytt sida till Yes, och nu var musiken med Marillion. I mellotronen hade trollkarlen stoppat ned legatobågar och böjda flöjter. Det hade låtit som om någon gråtit, men i själva verket hade det varit skrattet som tog sats för att slunga sig ut. Bumerangerna börjar fara i märkligt zick-zack-mässiga banor över rymdvalvet - kanhända för att icke krocka med varandra?! Poeten hade sett ett tecken och kallat det för frågebåge. Nu hade både kometen och poeten fångat upp himla många frågebågar : ???? ??? ??? ????