Haran hörde trumpetaren titta fram bakom ett skrotupplag. Först hade hon känt sig helt förvissad om att det var Rävins tassar som skulle visa sig spela på trumpeten. Det stämde fint, men ändå inte alls. Ty hennes kära räv hade transformerats till en människa.

Med en människas mobila fingrar tryckte han på knappar, knappar som fick tonerna att klaffa i rätt hål vid rätt sekund. Radomir Rävin skrattade högre än någonsin, och det lät på ett nytt sätt, som att han knappast nöjde sig med att markera sin sluga förmåga. Yttermera ville mannen få vartenda djur och föremål inom en större radie att glänsa och påverkas av hans trumpetande.

Dessutom var det nånting med luften som kändes märkligt. Den var alldeles varm. Som om det redan var maj istället för mars, eller rentav försommar snarare än senvinter. Vindpustarna drog likt en lätt guldhinna över de smutsiga barackerna. Solstrålarna började fröa av sig. Nu måste den tiden på året ha startat, då djuren kunde vara vakna på morgonkvisten utan att människorna samtidigt var ute.

Till sin förfäran fann Haran hur hon inte längre tordes närma sig Rävin, den ende som hon verkligen velat träffa. Han tycktes så inriktad på allting annat än Haran. Till på köpet bar den lille herren numera en gråblå kavaj över sin rostiga hud. En namnskylt satt fäst vid Radomirs bröst. Där stod tryckt en konstig grej som han inte alls hette. Ugglon sökte hjälpsamt uttolka namnets raka snirklar, men Haran Kristina förstod bara ännu mindre ju mer fågeln tydde tecknen.

Jädrar fjädrar! tänkte hon. När man väl fick öppna sin tjugofjärde lucka, så lyste där naturligtvis ingen julafton, snarast långfredag lång väg. Fast människoräven ifråga verkade befinna sig på sin arbetsplats, för nu ryckte han tag i lite skrot. Med ena handen drog han in skrotbiten i det trasigaste skjulet. Med sin lediga hand spelade han på trumpeten under tiden, och lyckades faktiskt överrösta oväsendet. Snart kom mannen ut med en helt annan skrotbit, som han släpade ända bort till vändkorset.