Cecilia, jag skalar av dig
och säger nu blott Celia,
som vore du ett ensamt
moln på varma himlen.
Du kom från havet, var ett
"ocean child" med ögon som
vidöppna valv, och likafullt
levde du instängd mitt i stan
liksom skrämd. Nog måste
fruktan ha gällt ditt eget an-
svar som du var mest rädd
för?! Månde bristen på gen-
svar... Hälften av allt jag
skrivit är mest kul klanger
och vackra vändningar, men
inget skrev jag bara för
att imponera på världen
utan också för att jag älskar
dess harmonier, Celia, i
varenda mystisk självklarhet.
Vi lever blinda inför himlen.
Vad människor ser oftast hos
mig är ofantlig fantasi, fastän
fantasin egentligen inte är min.
Ty jag bara sätter ihop världen
i olika kombinationer. Andras
fantasi kan ofta skapa långt mer
nytt än min hjärna någonsin
vågar. Du såg just det åter-
hållna, allt som vi ännu inte ut-

[tag en klunk, om du ej är död,
och vänd på pergamentet nu!]

vecklat. Under träden där vi
först träffades, lågo skuggorna
likt rötter, ett flätverk av oför-
sonligheter mellan framtid
och bakgrund. Du stod djupast
i konflikten mellan universi-
tetskarriär och släktingars
svek. Det kan jag bara före-
ställa mig, fjärran ditt moln.
Celia, vill du segla med mig högt
där ovanför, på vår väg
till Mars eller Venus?? Nej,
du var själva månen, mitt i
djurparkens vant stekande sol.
Juli, ja,
juli, ja!! Önskar jag
ibland hur du kunde ha lite längre
hår, så det gick att klättra
upp till ditt ansikte... in i
din mun och ner i dess
flaska. Dina leenden kändes
aldrig falska, men däremot
kunde du grimaschera sådär
så jag trodde du hånskrattade
eller grät, emedan du snarare
spände din rädsla till bristnings-
gränsen. Skjöt du en pil i
mitt hjärta?! Andas så skönt
varje gång jag plockar ut den...
men saknar dina händer runt
mitt huvud i sin halvfärdiga
tempelkupol. Kom ruva mitt
klot, du sällsamma Celia!