Det går en susning
bland rymdens publik
natt möter ljussken
en bild helt unik
när en stjärna faller
utarbetad och trött
mot jordens skorpa
så väl bemött

En stjärna mot jorden
i vintergatans sken
den faller med fart
så hårt som en sten
men mjuk i sin tanke
och älskvärd som få
uttjänt och förbrukad
från rymdens trygga vrå

Ett skimmer i skyn
av silver och guld
till människans orätt
för skam och skuld
en önskan utlovas
till den som ljuset ser
och lycklig välgång
så vördsamt den ger

Den föddes ur ett eko
från Vintergatans ljus
när den lämnar scenen
den åter blir till grus
rymdens alla stjärnor
utgör samma mönster
de tänds och de släcks
vid evighetens fönster

(Copyright © ULJO)