Cote d´Azur, 25-26 februari 2015

Bella Bianca

Jag fick min post nedskickad hit. Kunde inte möta dig där på stranden i Halmstad.
Jag ska jobba; texter måste researchas och skrivas, den nya europeiska antisemitismen, fisksoppa och franska damunderkläder,. Högt och lågt, välj själv vad som är vad? Hyran skall betalas, brödet skall upp på bordet. Det må låta glamoröst och förunnat att lämna landet, men det är vardag, min vardag. Att ha ett hem att sjunka till ro i kan också vara en lyx.
Jag har tagit bussen ner till havet, Medelhavet en massgrav och en obestridlig skönhet i ett. Men det regnar och är kyligt, mina cigaretter blir våta, ingen vår ens söder om alperna. Franska Rivieran, jo men visst. Här är lika inbjudande och glamoröst som en novemberkväll i östra Polen, saker är inte alltid vad de låter som. De där restimmarna, när man finner ett lugn, en egen vrå för klara tankar och djupet i sig själv. Jag överlever tack vare dem och jag lever för dem, på nåt vis på samma gång. Aldrig är man väl närmare sanningen om sig själv än just då, inte jag i alla fall.

Snowboardtjejen, som var 21, hette Claire och var från Kanada, blev kvar på mitt rum några dar. Hon tyckte väl det var spännande med en äldre man och jag hade inget emot lite sällskap. Men jag kunde förstås inte ha henne där för länge, det hade varit ohållbart för det blir fort intimt med någon så nära inpå en som i ett hotellrum. Hon ville jag skulle ta avklädda foton på henne, något exhibitionistiskt drag kanske. Hon fick dom där bilderna, jag behöll inga själv, raderade minnet i kameran. Men visst hon var en fin gestalt att titta på, en sån ungdomlig kropp man inte kan bortse ifrån att den är snygg. Och det var fint med lite liv någon att prata med i all enkelhet. Men hade hon några könssjukdomar fick hon behålla dom för sig själv, jag rörde henne aldrig. Hade det varit för några år sen hade jag inte haft några spärrar och kastat mig in i det där tillfälliga. Jag kan inte det längre, något enstaka undantag kanske, men inte på det sättet.
Jag hoppas du släppt alla tankar om dåligt samvete. Vi har väl aldrig behövt ha något sådant inför varandra? Vi förstår varandra bättre än så. Och Thomas, jag vet faktiskt ingen annan jag hellre hade sett dig kyssa, han var en av de bästa. Jag önskar jag också hade hunnit kyssa Thomas. Han körde ihjäl sig häromåret, starkt tablettpåverkad. Jag var ute och la blommor i den kurvan för en tid sen.

Jag gjorde som Dunderklumpen, ja statsministern alltså som vi har i vårt land; jag sträckte ut en hand. Du valde att pissa på den. Nu är det upp till dig att bevisa nånting, att lämna skyttevärnet och komma med hjärtat i handen. Välvilja och omfamning.
Jag hade ju bestämt mig för att sluta, att lägga ner pennan, att inte tränga mig på dig mer. Men i ditt senaste brev fanns det något jag bara inte kunde lämna ogjort. Konfrontationen upphörde och klösklorna stred inte längre mot mig på samma vis. Där fanns stråk av försoning och av ett sökande som vaknat. Det vore nästan än mer olidligt mot dig att bara lämna det där. Så jag hoppas jag inte begår ett misstag nu när jag i alla fall skriver ett brev till. Men samtidigt, vill du ha mig här, att det fortsätter på något vis så får du visa det. Ja det första brevet var till din gamla adress, för jag kunde ju inte vara helt bombsäker och jag kunde inte komma för nära dig direkt, jag tog en omväg med den gamla adressen för att inte skrämma skiten ur dig. Kalla det taktik om du vill, men det var lika mycket för din skull.
Säg mig hur luktar sorg? Den som du känner att jag stinker utav. Du skriver att du inte är så bitter som du låter, well, jag är exakt så precist komplex som jag verkar. Det betyder inte att jag är hård eller okänslig, tvärtom. Men kanske är jag inte heller den svarta depprocksmelodi du vill göra mig till. Jag tänkte inte komma krälande på bara knän i stoftet, jag har inget att be om ursäkt för. Jag kommer som jag är, varken med smicker eller förlåt. Nu som då, varför duger inte mina ord? Vad är det du vill höra, vilka ord letar du efter? Jag hade inte väntat mig öppna famnen som mottagande, men jag tänker heller inte ta strid för att nå dig, inte vinna dig. Den låga nivån får du behålla för dig själv. Finns det ingen jämställdhet och något ömsesidigt här, så finns ingenting. Det handlar om att höra ihop, att röra vid varandra. Varför är du så rädd för det? Bejaka och älska det faktum att det finns ett vi som alltid känns. Ja det skakar om, skrämmer, påverkar, men det gör det för det inte går att lämna. Kan du inte se att det är något fint, vårda det med mig. Dom här ropen handlar om det.

Bokmässan och dagarna därefter, måste ha varit hösten 2004, det var väl senaste gången vi sågs. Bara några månader senare befann jag ju mig i New York, allt gick väldigt fort där och då. Det var en märklig tid i mitt liv, jag minns den knappt ordentligt, tiden före N.Y. Det fanns perioder då jag var borta från kartan, det behövde vara så, jag önskar jag kunnat förklara det för dig då, men jag vet inte ens om jag kan förklara det idag. Ulrika såg väl mig i det där sen, när jag kom ut ur den där bubblan och skulle till världens mitt. Hon följde med, kanske såg hon det som sin uppgift, kanske såg hon det som en möjlighet för egen vinning, jag vet inte. Och det kanske kan låta billigt och vulgärt i dina öron, men det var inte så det var, jag behövde verkligen henne. Kanske skulle det varit du istället, men vi var inte på den nivån då, vi visste inte var vi hade varann. Ulrika fanns där, enkelt och skönt på nåt vis. Och jag behövde aldrig de kemiska substanserna du pratar om, Ulrika höll mig borta från allt det där. Viss dekadens, ja visst! Men inget kemiskt, varken piller eller droger. Vi låg med varann, älskade och knullade, ja både och faktiskt. Men det var aldrig det viktiga, och det var inte meningen att sticka dig i ögonen med det där. För det var hemvisten, det igenkännbara, något verkligt bortanför New Yorks artificiella sfär som Ulrika bidrog med. Och jag kan ju känna det där artificiella med Stockholm ibland också, i mindre skala, kanske är det därför jag har det förhållande jag har till den stan. För du har rätt det är naturligtvis min relation till den stan jag avspeglas i det jag skriver till dig. Klart att du har ett annat förhållande till det du nu kallar hem, och jag skall inte ta det ifrån dig men att ifrågasätta det kan ju aldrig vara fel.

Du åker till Halmstad på impuls, vill möta mig där. Jag skrattar inte åt det, det var någonstans väntat. Känslan har hela tiden varit att jag vidrör mer än du vill erkänna, att det betyder fortfarande, att det finns i dig. Nu är det som om ditt fort börjat krackelera. Det hårda skyddar dig inte längre, det känsliga läcker ut genom sprickorna. Kanske har du tagit dig över någon tröskel, det fanns rader i ditt brev som var så ömma. Bianca det är inte farligt där i det ömma, det är bara jag. Men jag finns inte här igen i din närhet för att du ska kunna stöka över mig, ta ett steg förbi och gå vidare. Jag är här för att finnas eller inte alls. Ett möte på stranden i Halmstad så som du beskriver det, något sådant blir det aldrig något av. Jag möter dig gärna på en strand, var som helst, men inte för att se dig gå din väg.
Och du frågar vad du skulle med mig till? Det är en märklig, ja nästan imbecill, fråga. På samma sätt som att fråga läraren vad man ska lära sig och kunna detta för. Som om att kunskapen i sig inte besitter ett egenvärde, utan måste brukas. Men kanske än viktigare Bianca, det är en fråga som reducerar mig till ett redskap, för din lycka eller självuppfyllelse. Jag är och tänker aldrig vara ett redskap, jag är människa varken mer eller mindre. Räcker inte det?

Vi minns nog de där bokmässodagarna och det rus som bäddade in dem ganska lika. Jag hade så svårt att lämna dig där, jag hade inget bra att säga för att få det att vila. Kanske sa jag ord som träffade fel och gjorde ont, jag borde naturligtvis håll käft istället. Jag minns att jag stannade där på hotellet någon dag extra fast jag inte borde gjort det. Det var så svårt att släppa dig då, den känslan. Men jag var tvungen, det gick inte just då och det gick inte att förklara varför. Jag såg dig som aldrig annars där, jag kände dig. Du var för första gången en sinnlig uppenbarelse, en kvinna att ge sig in i av åtrå. Inte längre en lekkamrat, en ungdomens oskyldighet, utan nu i ett ljus av vuxenhet, erotik och synd. En kvinna att drömma om, som håller en vaken. Kanske var det första och enda gången det inte handlat om lek. Var det kanske därför det drabbade dig så hårt när jag gick? Det var några dagar där då det pulserade, kemi av liv och lust. Vi kan önska oss att det kunde stannat där, men det fungerar ju aldrig så.

Jag har burit en dagdröm i huvudet flera dagar nu, ett tummat blekt vykort från då: ...vi var 16 år och smög ner i mammas syateljé en förmiddag, vi hånglade och skrattade hejdlöst, visste inte vad som var på allvar eller inte, det var en lek, en lek på allvar om att bli vuxen. Vi blev nakna, kroppar som fick en annan innebörd och vi rörde vid varandras hud för rysningarnas skull, för att det flimrade rött av att blodet kokade. Vi kom ihop tätare, skrattade mindre, smekningarna fick en mening, allt blev fukt och värme för naturen sa det till oss, tills du la dig ner och spände blicken mot mig och sa att du ville känna mig inuti i dig, du öppnade dig och slöt ögonen. Du tog min oskuld där Bianca. Men allt var en lek...

Jag vet du sover bredvid Björn. Men det är en annan demon du sover intill också, ännu tätare.

Det ligger en flygbiljett i ditt namn på Arlanda. Kom ner några dagar och hämta hem mig.

I exil, XX /David