Stockholm, den andra februari 2015

David,

jag borde inte alls svara dig, men någonting inom mig säger att jag måste. I allafall.

Vem är du att komma och störa min sfär av liv?
Vem är du att sända mig brev när jag ägnat så många dagar, timmar, sekunder; ja, månader och år till att glömma.

För ja, jag har glömt dig.

Charaderna. Ja. Den leken är jag väl förtrogen med.
Men åren går. Vi omges alla av den lysande följeslagaren som kallas solen och som ett litet bihang hänger månen vid sidan om. Ja, för åren går. Runt, runt i en förtjusande lek med livet som insats. Så ja, nu har jag blivit vuxen.

Men visst. Jag skulle också kunna svara dig med:

Jag vet, vi behövde inget manus mer än luften och rummet.
Och din tomhet, dina skri har alltid känts inom mig. Allt du någonsin behövt säga har du haft på din tunga. Men du valde att inget säga; mer än vita, lena ord och nu vita brev.

David, jag tror inte det här är någon bra idé.
Jag har rötter nu. Ett liv jag tycker om. Och jag är upptagen.

Men såklart hoppas jag att livet varit snällt emot dig.

/Bianca