Någonstans under molnen och under jorden och jag kallar Stockholm hem

Februari 2015

David!

Jag kunde inte hålla mig. Jag slet nästan sönder kuvertet när jag kom hem. Antagligen var det en trolig kombination av nyfiken iver med frustration och en önskan att riva sönder det, men likväl, jag läste det. Och du dödar mig om och om igen. Det är som att rummet blir mindre, luften tjockare och mitt blod blir tunnare och hjärtat en nykläckt fågelunge som flaxar, rusar och kvider och bara vill flyga. Flyga rakt upp i himlen och sväva under molnen. Fri. Frihet.

David. Kommer du ihåg den där gången när vi låg bakom sanddynerna och jag hade med mig min undulat. Som jag älskade den där lilla pippifågeln, Buffy. Och jag hade kommit till insikt att om man verkligen, verkligen älskar någon så ger man den det den mest önskar. Och jag kunde inte tro annat än att Buffy ville frihet och känna den riktiga luften under sina vingar. Jag minns hur du höll om mig när jag en sista gång pussade på Buffys fjuniga huvud och rustade henne med all kärlek som bara går att ge en undulat som ska ut och möta vida världen. När jag öppnade händerna om henne så såg hon så förvånad ut och tittade på mig, liksom med huvudet på sned och jag började snyfta. Och du sa: låt henne. Och jag lät henne. Jag kastade henne uppåt och hon flög. Det måste varit chockartat. All denna luft, all denna rymd och så friheten. Var tog hon vägen, David? Jag kan inte annat än tänka att jag fortfarande tänker och resonerar så - hur ser behovet i en kärleksrelation ut? Och vad är att vara fri, vad är kärlek?

Jag älskar min man. Han är väldigt fin och vi har varit tillsammans i ganska många år nu. Ja, visst, tiden kan upplevas som relativ om man ser till hela livet; men ändå. Jag har gett honom allt jag kan ge. Och han ger mig allt jag behövt av trygghet, värme, kärlek och han har så vackra axlar med fräknar på och hans ögon är så varma att bara de borde få hela antarktis att smälta. Löjligt, kanske. Men jag älskar honom väldigt mycket.

Vi har barn.

Och nu sitter jag i köket igen. Det är nästan att jag vill plocka fram en cigarett, men det var många, många år sedan jag rökte. Men just nu hade det varit skönt att kunna smita ut på balkongen och stå där och inhalera det där förbannade giftet. För jag är nervös. Du rör upp en massa inom mig som jag inte längre trodde fanns. Jag hade hoppats att det hade gått över. Men nu vet jag ingenting. Jag famlar i min egna kropp och sliter i min arma, löjliga själ. Och igår när jag tittade mig i spegeln visste jag inte riktigt vem jag var. Det var liksom flera nyanser av ansikte och jag slogs med impulser och moral. Den där jävla moralspegeln och glorian jag föddes med.

Fan.
För du har varit här. Du har hållt i brevet med dina händer. Dina händer som kunde röra mig till himmelen och helvetet på en och samma gång. David. Snälla. Jag
vill inte ha dig i mitt liv. Jag orkar inte med alla dessa känslor som blir till storm. Jag är faktiskt lycklig nu. Jag har det bra. Låt det vara så. Och kom inte med det där språket. Det där som droppar som silver längs min hals och in under vener. Jag blir så svag. I mina svagaste stunder av längtan efter dig kunde jag luta mig mot de där texterna, de där dikterna och låtarna du skrev. Jag vårdade dem som smycken och de finns faktiskt kvar i en liten låda i källaren, någonstans. Det gick liksom inte att begrava allt som fanns av dig. Sjukt kanske, men ja.

I porten här intill bor en äldre dam, eller kvinna om man så vill. Hon är vacker på samma sätt som Greta Garbo och hon ler sällan, men när det väl händer är det som om att Mona-Lisa skulle öppnat sin mun och börjat skratta och viska ut alla hemligheter som fanns om daVinci att säga. En gång när jag var ute med lillan kom hon förbi och sa att hon gärna ville bjuda mig på en kopp. Jag sa ja, för det kändes liksom lite spännande att få komma in bakom hennes murar. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Och visst är det så, David, det blir som man tänkt sig ytterst, ytterst sällan. Iallafall, hon dukade upp med designade koppar från svenskt femtiotal och nybakat. Hennes gråa katt kom och strök sig och la sig som en kringla över mina fötter och lillan var så lycklig och drog i hennes svans och lekte. Damen i fråga tittade på mig och sa: "Jag vet var du är någonstans. Jag själv är här och har insett att livet har övermannat och besegrat mig. Vad hände med den rusiga lust efter liv som jag förr kände? Vad är det som hindrat mig från att leva i rus, fullkomlighet och sökande efter sötma? Nå, unga kvinna, det var ju inte om detta jag ville tala med dig om, men jag ser på dig att någonting har hänt och jag blir så rädd och orolig. Sluta aldrig lev. Sluta inte hoppas. Jag själv kan inte kräva tillbaka förlorade år, människor, möten eller årstider. Men. Om jag kunde göra om. Om..."

Som du säkert förstår David blev det väldigt konstigt och jag skyndade mig att tacka för kaffet och kakan och enligt god sed sa jag att jag skulle bjuda tillbaka. Det var någonting som hände i mig då. Någonting bittert föddes. Jag vet inte, kanske hon projicerade något hokus-pokus med sin kaka, sitt svarta kaffe och sorg över livsbrist.
Det är inte så jag har det. Det är inte alls så. Men jag undrar ibland. Över tillfälligheter. Över vanor. Strukturer och perioder.

Det är inte meningen att jag ska skriva dig en bok till svar, David. Men jag vet inte om jag kan sluta. Det är ändå som att jag, vi tar vid och som att vi aldrig slutat. Den där samhörigheten. Och jag tror nog att jag hörde dig från det där flygplatshotellet.
Jag kunde inte sova bra. Det fanns bokslut som inte gav mig ro och jag gick upp. Försökte skingra tankarna med att läsa i en tråkig gammal bok, eller, jag ville väl bli trött. Men jag satte mig och lyssnade på Thåström. Den där skivan jag fick av dig. Kommer du ihåg? Du måste ha vrålat väldigt högt...

Jag vet inte om jag är så värst intresserad av att höra om ditt liv. Om vad som hänt.
Och om vad som händer. Borde jag det? Varför hade du kontakt med Ulrika, men inte med mig? Jag gav henne ett förbud. Ett förbud som handlade om dig. Att jag inget ville veta. Hon höll det bra, det löftet. Nu har vi inte så mycket kontakt, hon och jag. Kanske att vi gillar någonting på Facebook hos varandra, men. Ja, saker händer.

Du är alltså här i närheten. David. Det skrämmer skiten ur mig. Det äter upp mig. Det får mig att må illa, men också något annat. Jag tänker - vad tänkte du när du såg mitt nya efternamn på dörren? Hur tänkte du när du såg lillans teckning som hälsade dig välkommen? Klarade du verkligen att komma så nära mig och min sfär utan att komma alltför nära? Du skrämmer mig. Jag känner dig. Jag vet att när du väl vill någonting så ger du dig inte. Jag borde sticka från stan, lämna landet. Men du kommer väl hitta mig hur jag än gör.

Jag tycker också om att åka tåg. Det är så jävla vackert och romantiskt. Det vet du att jag gillar. Men sluta dröm om mig. Sluta fantisera om att jag är den där tjusiga rödblonda flickan på väg att bli kvinna med gudomliga bröst. Bry dig inte.
Jag är bara jag. Men inte densamma. Men äldre. Rynkigare och med några gråa hår och två tänder fattigare. Den där jävla visdomen som kommer med åren kryper ut i tänderna och värker sönder en.

Egentligen har du ingen aning om någonting, idiot-David. Om du var här skulle jag ge dig en rejäl jävla örfil. Hur fan vågar du bete dig så här? Och vad är det som gör att du tycker dig ha rätt att fortsätta tränga dig på när jag skriker: tack och hej?!
Jag ber dig. Sluta tro att jag är den där Bianca som vinkade hej då till dig på tågstationen i Köpenhamn. Jag är fan så mycket äldre och visare. Vissa stråk finns givetvis kvar, så mycket metamorforer består inte livet av. Inte än, i varje fall.

Och Halmstad är sommar. Det är numera rosé och grillos. Det är strandliv och det är bad i pool. Det är väldigt långt ifrån våra somrar och höstar, David. Det är fint såhär med; det är på en helt annan nivå. Men pappa är död. Mina syskon och jag delar på huset. Tur det. För annars skulle jag inte hinna.

Du är alltså här nu. I staden du kallar för rövhål och jag för hem. Jag tycker att du kan stoppa upp den där förbannade litterära tummen i röven igen och åka tillbaka till där du hör hemma.

//B som i Bianca