Åttonde mars 2015
Franska Rivieran och ett hav som aldrig sluter sig

(anteckningar och spruckna dimensioner)

Hej!

Jag vet nog inte till vem jag skriver det här. Kanske är det till dig, Björn, kanske är det till dig, David - eller kanske mest till mig?! Det finns något ärligt som blir så uppenbart när man ser det svarta flyta ned och teckna sanningen eller bara ord och tankar.

Hej världen! Jag har inga naglar kvar. Jag har svullna läppar och ögon och ett galet hår och långt till marken.

Åh, jävlar om jag bara kunde se så där franskt elegant ut. Men här vandrar jag omkring som om jag aldrig sett skymten av något världsvant. Havet ligger alldeles framför mig och jag har med mig sallad, mineralvatten och ett nybakat bröd och kamerorna i sina höljen. Jag räknar inte sandkorn eller trappsteg. Jag samlar ögonblick och fräknar att lägga in i min gyllene låda. Jag gräver upp rötter och planterar om.

Jag såg ett duvpar alldeles nyss. De glänste som bensin i vatten. Så vackra - och de kuttrade, flög högt i skyn och ned på torg för att fånga smulor. Den ena var ringmärkt. Tillhör man någon eller någonting då - som ett portabelt fängelse eller bara ett smycke av kärlek? Jag har alltid älskat fåglar och förförts av deras förmåga att kunna flyga och deras kunnande i arkitektur - så nära himlen; men ändå så beroende av mark och rötter, grenar.
Det är inte bara metaforer jag tecknar här, utan faktiskt en ärlig uppriktighet.
I mitt nästa liv måste jag bli fågel! Den sorten som alltid följer solen och söker värmen. Fri. Hur snabbt slår ett fågelhjärta? Hur hårt? Knappast hårdare än mitt...


Igår kom den här meningen upp i min hjärna: "jag är flykten du rymde ifrån".
Det var när jag satt där intill dig, David, på det där caféet och jag surplade både latte och rött. Efter två klunkar vin kände jag hur det snurrade till i kärlen och jag liksom föll lite bakåt. Du märkte det nog inte på något sätt alls; men jag förlorade lite vägg och min ryggrad blev mjuk. Flashback - varför försvann du bara sådär, egentligen? Vart har du tagit vägen under de stunder i livet när du varit totalt uppslukad/borta från omvärlden? Är detta vi nu är med om ytterligare en sådan infarkt i ditt liv när du rymmer från något och sedan också kommer fly ifrån?

Ditt ärr på hakan, strax under underläppen har jag memorerat under mitt högra lillfinger. Hur fick du det? Jag sitter här med en sten i handen och för mitt finger längs över den. Så mjuk, men hård.
Jävla, jävla romantiska drömmar och visioner. Dimensioner. Det är så här det smakar. Det är så här det känns. Stort, omvälvande och tungt men lätt. På samma gång. En overklig verklighet. Jag skulle kunna bli lycklig med honom, med dig, David. Och Björn. Om inte om fanns.
Om allt begravet hade fått vila i frid. Vad hände med rest in peace? Dra åt helvete tunga ensamma hotellnätter! Konsekvenserna borde få betala sitt egna pris.
Vad har de för valuta?

Björn. Jag älskar dig. Jag älskar dig så hopplöst jävla mycket och jag kan inte tro att brevet är sant. Att du faktiskt gått igenom mina papper och snokat i min låda. På vilket sätt har jag gett dig signaler om att något har hänt? Du har alltid sagt att du inte är svartsjuk. Att ingenting skulle kunna få dig ur balans. Att det är heligt att ha ett eget liv. JAG har aldrig snokat i dina grejer. Aldrig. Har det funnits anledningar? Jag vet inte. Kanske att jag borde nystat i de konstiga telefonsamtalen, eller sms:en nattetid efter den där kick-offen då du inte kom hem förrän sent, sent på morgonen? Men jag litade på dig... Och vad fan - min dildo? Haha. Jaa, du kommer inte ihåg att den eller snarare de, fanns i mitt liv redan innan du?

Jag skäms egentligen. Som fan. Jag har egentligen inte gjort någonting mer än ljugit.
Haha. (Vilken jävla motsägelse i sig!). Jag har bara åkt iväg. Låtsasjobbar. Jag prövar mina vingar, söker mina rötter och träffar en kär gammal barndomsvän. Så är det. Och du behöver aldrig få veta att jag låter honom ligga intill mig och sova som ett litet barn. Att hela min kropp egentligen skälver i en enorm längtan att få känna honom inuti mig, rent fysiskt och ja, överallt vill jag ha honom... Men jag har inte tillåtit det. Jag har klämt finnar på hans rygg, jag har pussat hans panna och kysst hans ögonlock och kinder. Jag har vyssjat honom och vi har gråtit tårar som blev en sjö mellan våra bröst. Och vi har talat så mycket om allt - om inget, så att våra röster till slut blev en och tystnaden en mjuk förlängning av våra tungor. Som om det franska huset tapetseras i ett omslutande rum av innerlig tystnad där knappnålstystnaden hade kunnat göra sin röst hörd. Också.

Björn. När pratade vi så sist? Har vi någonsin?
Jag har ingen aning.

Men jag ser honom nu. David. Mannen med namnet av innebörden av att vara den älskade. Hans namn betyder så. Jag ser honom komma därborta där vägen blir till strand. Han har något stort i papper med sig. Haha... Undra vad? Det går aldrig att förutsäga vad han hittar på. Jag måste lägga mig här. Utslagen och tillåta mitt hjärta att slå så förbannat hårt att det går sönder och alla fjärilar, troll och demoner krälar ur mitt bröst rakt ut i ljuset. För vad är det man säger - släpp ut trollen i solen och de spricker och om man älskar någon, släpp den fri - återkommer den, är det för att stanna - men flyger den, var den aldrig din...

Eller. Jag lägger mig ned och särar på cellerna. Som ett tyst: Dra åt helvete och välkommen!

Det här är bara ord. Svarta men färgade i nyanser och de ska förbli osedda.
Sprida sig i vinden. Över vattnet. Jag har inte tappat förståndet. Men samvetet?
Ligger det kvar på flygplatsen i Sverige eller här nånstans i en ouppackad bag? Kära samvete. Jag vet inte om jag vill leta efter dig. Du kommer nog hitta mig till slut ändå...

Ciao!

Bianca, som i bara en gång är man levande.