St. Raphaël, under stjärnorna ännu den 8: e mars 2015,
strax innan midnatt.


David,

här är jag med en cigarett som brinner. Du är ute och handlar vin. Jag spelar musik. Jag gör egentligen ingenting. Men, jag kollar otåligt min mail. Inget har kommit från min man. Inga puss-och-natti-sms. Inga kladdiga teckningar från min lilla. Känns inget bra alls.

Men ändå - inuti mig lyser det som i en stor sal. Det går att dansa vals i min kropp. Det går att plocka vallmo och solrosor i mitt ansikte. Det måste gå att känna och höra mitt hjärta slå på flera mils avstånd. Det är stort nu.

Jag är rädd för att åka hem. Väck inte den björn som sover, säger man ju. Och jag är jävligt ledsen och orolig över att han läst och rotat i mina saker. Jag är förvånad. Men. Jag har svårt att ljuga. Det går liksom inte. Han är smart och ser bra och känner mig. Så. Vad trodde jag? Du får inte svara på hans brev; jag måste sköta detta själv.

Häromkvällen sa du på restaurangen att du letat efter mig överallt och funnit delar, men aldrig helheten. Jag har funderat över vad du egentligen sa...

Jag vill älska med dig. Nu. I natt.

Skynda dig hem!

B