I en dunkelt sorgfylld dröm
från en länge sedan overklig verklighet,
hastar en isande kall söndersliten skugga
över en karg blåsvart och förvinad plats i hans hjärta,
för länge sedan död och förpassad till glömska...

ett skälvande fragment ur minnets dolda djup gnistrar till,
själen gnyr... kroppen krampar i smärta och ångest.

Då lugnt och stillsamt,
tyst som ett svagt eko från djupet av hans själ
viskar en älskad och omhuldad röst som dröjt sig kvar,
tröstande och varm....

"Du är själen som överlevde.
Ha förtröstan i det"

@EFM