Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




  Falken berättar 9


Andar, finns de?

 "Allt i Universum återvinns." 
~ evelyns Tankar från Det Goda Livet

 

 

 

En sann spökhistoria

Det var strax efter nyår 2009 under en 14-dagarsperiod, i slutskedet av  den segdragna rekreationen efter donationen av njuren till min syster som jag mötte flera stycken andar eye to eye, så att säga, så för mig blir ju det enkla svaret att "Javisst, finns dom, även om jag inte insåg förrän efteråt att de var andar jag mött, för de såg hur verkliga ut som helst.  Det första mötet jag hade med en av de berättar jag om i dikten "Jag såg min trasiga själ," som alltså hände "på riktigt", men det fanns fler....

Anden som jag beskriver rätt så ingående i dikten jag nämner ovan, mötte jag en iskall gråmulen vintermorgon medan nysnön låg som ett tunt lager av puder över marken. Den smala gångvägen som sträckte ut sig framför mig som ett långt smalt, liksom utsuddat blyertsstreck låg i öppen terräng med lasarettet rakt framför mig och stora gräsmattor på sidorna, vilket gjorde att jag såg honom på långt håll.

Medan han snabbt närmade sig med långa klafsiga steg blev jag mer och mer på min vakt, för han såg verkligen udda ut. Han såg ut som en knarkare eller uteliggare. Eller som en mycket sjuk ung kille. Den magra urmärglade gestalten hade en gulaktiga hudton i ansiktet, som spände hårt över de insjunkna kindknotorna och blicken han gav mig när han närmade sig och gick förbi brann av en fanatisk eld som gick rätt in i själen. Att säga att jag var på min vakt är ett understatement och av ren självbevarelsedrift hade jag koll på honom hela tiden, även om jag försökte kika lite diskret. Precis när han gått förbi vände jag mig om för att förvissa mig om att han fortsatte gå och han var försvunnen.

Det fanns absolut ingen möjlighet för honom att försvinna så snabbt, på naturligt sätt alltså, för på ena sidan gångvägen, mot motorvägen fanns ett två meter högt bullerstaket i trä och på den andra sidan bredde stora öppna gräsmattor ut sig som inte slutade förrän de mötte bostadshusen nedaför lasarettet. Min hund tog heller ingen som helt notis om honom, vilket jag har hört andra berätta att de inte gör. Det var som om han inte fanns. Vilket han ju inte gjorde heller. Ändå såg jag honom. Och han såg mig. Det var ett otäckt och skrämmande "möte".
Just den här figuren visade sig vid samma tidpunk 25 mil därifrån för den man, som jag då inte kände, men som nu är min man, längs den väg han rastade sin hund på. Och även den, som var en vakthund tog ingen notis om honom. Och lika fort som han dök upp, försvann han. Helt oförklarligt.

Men jag mötte fler. Alltid på samma gångväg och alltid när inga andra människor fanns där. En ung tjej i tjugoårsåldern dök upp (från ingenstans) och kom snabbt och målmedvetet rakt emot mig, då jag stannat för att försöka få ut något som flugit in i ögat och irriterade det så att det börjat rinna. Därför såg jag henne suddigt och skulle precis be henne om hjälp när hon istället för att gå vid sidan om mig - gick rätt igenom mig.  Det gick så fort att jag inte hann reagera, såg bara i ögonvrån hur en grå skugga eller rök försvann i tomma intet strax bakom min högra axel. 

Den tredje och sista jag mötte hörde jag en bit bakom mig och jag stannade överraskat upp och vände mig om, för jag trodde hon pratade med mig. Men hon gick bara raskt förbi mig som om jag inte fanns och fortsatte att skälla argt och högljutt (antagligen på någon jag inte såg). Det var en tjej i de yngre tonåren, klädd i ljusrosa skiddress med huva som hängde på ryggen, mörkblårandig stickad halsduk och mössa med tofs och rosa vantar. När hon gått förbi började jag också gå igen och undrade vad det här var för en konstig tjej men fick min förklaring när hon plötsligt försvann ett par meter framför mig. Ena sekunden var hon där - andra var hon helt borta. Och vägen låg lika ödslig som innan.

Det var alltid tidiga mornar på väg till jobbet eller när jag rastade min hund som jag träffade dessa andar och alltid på samma gångväg ungefär vid samma ställe, och alltid när den låg öde. Jag var aldrig rädd (förutom den där första gången), och jag vet inte varför jag upplevde de här mötena. Kanske finns det en portal där till en annan dimension och kanske var jag extra mottaglig under den här perioden för dessa energier. Efter att jag träffade min man 2009 (som också såg den första anden) har jag inga sett, inga som jag är medveten om i alla fall. 

Min mormor ansågs vara synsk, liksom min mamma och själv har jag haft lite "udda" upplevelser när jag var yngre. Föraningar som slagit in, varningar som jag ibland tagit på allvar och ibland negligerat, men absolut inget så underligt som mötena med dessa andar. Efteratt jag träffat min nuvarande man har jag inga andar sett som jag är medveten om, även om livet aldrig har gått tillbaka till den femsinnesvärld jag levde i innan donationen. Genom tankar och känslor fortsätter jag skapa min tillvaro, där många fler sinnen samverkar och världen ter sig både magisk och förtrollande. Jag kallar den "Det Goda Livet" ~ ett liv så underbart att jag aldrig vill resa ifrån det.

En sak minner om tiden då jag mötte dessa andar; Vart jag än går, utomhus eller inomhus är det "någon" (osynlig för mig) som lämnar guldskimrande skoavtryck efter sig, precis lagom långt framför mig för att jag ska kunna trampa i dem. Små skoavtryck, som om det vore gjorda av en älva..... eller en ängel. Jag upplever det som att de bär mig.

 

 

EvelynFalkMöller

 

 

 




Prosa av Evelyn Falk Möller VIP
Läst 859 gånger
Publicerad 2015-11-10 12:04

* Spara bokmärke
* Privat textkritik
* Skriv ut
* Spara som PDF


Bookmark and Share






  < Nästa text
< Föregående