"Den som ser magi i vardagen, lever i en förtrollad värld."
~ evelyns Tankar från Det Goda Livet

"Paradisdalen
4 oktober 2010

Kära Rosie,

I natt kom frosten till Paradisdalen och bäddade in allt i ett tunt lager av is och under några timmar förvandlades dalen till en magisk färgsprakande sagovärld. Där solstrålarna kom åt glittrade och glimmade tusen och åter tusen regnbågsskimrande diamanter tills solen torkade bort fukten och allt blev sig likt igen. Fast ändå inte. För i skuggorna dröjde sig isen kvar hela dagen som ett grått och vitt och på sina håll svart hölje, en påminnelse om att vinterna är på väg. Och trots solens värme finns en kyla i luften idag som inte fanns där igår. En friskhet i vinden som ger en föraning om att kallare och bistrare tider är i antågande. Skickar med ett foto över soluppgången i morse bakom de frostnupna björkarna. Visst är det vackert?

Ja, så nu har jag plockat mina sista blåbär, lingon och svampar för i år. Och de sista äpplena och vinbären också. Vilket underbart frukt- och bärår det har varit. John och jag  har plockat, burit hem, rensat och syltat, saftat, förvällt och fryst in i veckor nu och skåpen är fulla. Roligt har det varit och underbart att hitta alla dessa skogens fantasiska gåvor, och jag är så glad och tacksam över alltihop. Men lika glad att det är över. Känner mig lite mör i kroppen och det ska bli skönt för både kropp och själ när tempot här hemma blir lugnare nu. Jag har inte riktigt hunnit med att "bara vara" och njuta av hösten i all sin färgsprakande prakt. Det tänker jag ta igen nu.

Och hösten är otroligt vacker i år. Den föregicks av en underbart vacker brittsommar utan en droppe regn, vilket gör att lövträden och buskarna lyser så  intenssivt i sina vackra höstfärger. När solen lyser på de ser det ut som om naturen står i brand. Man kan till och med höra hur de knastrar och frasar bland löven där vinden kommer åt att leka tafatt. Det är bara de ogenomträngliga gamla granarna runt Paradisdalen som verkar stå emot tiden. John säger att de ser likadana ut som när han kom hit för tio år sedan. 

Småfåglarna har bråda dagar nu och fågelborden dignar av allsköns godsaker. Vi har satt upp flera stycken på olika ställen i trädgården och fyllt de med viltfågelblandning som består av alla sorters frö som vi blandar med jordnötter. Så hänger vi ut massor av talgbollar på så många ställen vi kan komma på,  till både deras och de större fåglarnas glädje. För att bara nämna några olika gäster så kommer hackspett, skator och koltrast och äter, liksom gulsparvar, grönfinkar, talgoxar, blåmesar och björktrastar. Vi har även fått stjärtmesar, bergfinkar och svartmesar på sällsynta besök. Det är liv och rörelse överallt och det är ett skådespel jag aldrig tröttnar att titta på. 

Från farstun, vars hela yttervägg består av ett stort panoramafönster sitter vi som på första parkett och kan beskåda hur minst en miljon småfåglar i alla möjliga färger, fast rött är överrepresenterat bland alla de andra, har stormöte i den gamla syrenhäcken. De verkar ha något mycket viktigt att diskutera och alla tycks ha något att säga. Samtidigt. De studsar upp och ner och hoppar omkring inne bland grenarna och de tjattrar och piper i en salig kakafoni. Det är ett himmelskt oväsen. Och rätt som det är pilar någon lite överhettad deltagare snabbt iväg för att lika snabbt vända i luften och störtdyka tillbaka in i buskaget igen. Som om den frustrerat måste avreagera sig en stund innan den kastar sig in i diskussionen igen. Det är helt enkelt underbart att titta och lyssna på dem.

I morgon ska vi halvfälla sly av lövträd iskogskanten. John säger att man sågar ner  de, men bara till hälften och viker ner de så att de ligger ut efter marken. Då kan både hare, rådjur och älg äta av barken och få mat i vinter. Tiden ha en alldeles egen rytm här. Det finns ingen stress, ändå hinns allt med som ska göras. Istället finns här en frid som verkar komma rätt ur marken som smittar av sig till både människor  och djur. John säger att det finns en osynlig vägg vid brevlådan och soptunnorna som står vid infarten till Paradisdalen som negativ energi inte kan ta sig förbi. Och det tror jag stämmer för människor, djur och växter, ja till och med själva huset lever sida vid sida i total harmoni och respekt för varandra. Nu har mörkret sänkt sig och fåglarna har tystnat, och vi är klara med det vi skulle göra idag så nu ska jag och John njuta framför den öppna spisen med var sin kopp tea.

Hälsningar från
Din vän Elly