ur den ljumma kvällningen kunde ortsborna höra skriande från valsjöskogen... nyfikenhet före förfäran väcktes... det fanns något lycksaligt i ljuden som nådde deras medvetna... några unga män och deras farfar gav sig av mot skogen för att ta reda på vad som gömde sig bakom lätena... vad de mötte var en förundrande stor skara människor från en främmande värld... de var samlade kring en eldstad var ikring de vandrade sakta i ring... de utstötte skriande mässande ord på ett främmande språk... de unga männen och deras farfar smög sig sakta undan in mot en buskage för att inte störa... de ville inte avbryta vad de ansåg var en mycket viktig rituell dans som dessa främlingar utövade...

natten tog sitt grepp om skogen och de sista solstrålarna vek sig ned i havet... de unga männen hade somnat till medan farfar hållit ett vakande öga på dem och främlingarna... plötsligt såg han sin möjlighet att ge sig tillkänna... de unga kunde ju vara lite förhastade så han såg det bäst att agera fredligt solo... en äldre medlem av sekten såg den äldre anfadern från orten och brast ut i sång och gick mot honom med öppna armar... farfar förstod inte riktigt detta varma välkomnande vad det skulle kunna betyda... men snart blev han varse... en medelålders kvinna som han presenterades för satt vid eldstaden hållandes en yngre mans hand... den yngre såg medtagen ut och vid närmare eftertanke tyckte sig farfar känna igen kvinnan men också ynglingen... i sitt stilla sinne tänkte han faktiskt på att den yngre liknade hans egen son... men det kunde inte vara möjligt...

kvinnan talade samma språk som ortsborna och farfar erinrade sig sin ungdoms dagar... visserligen var han i sak redan då en äldre ungdom... men hade ofta gett sig i lag med de yngre vid jakt och fiske då han alltid varit vid god kondition och hade läkekrafter... kvinnan bad honom om förlåtelse för att hon övergivit gruppen och särskilt lämnat farfar... ja sannerligen hade det inte varit en befängd kärlekshistoria mellan två vitt skilda individer tillkännagav de för varandra... nu satt de där förenade än en gång med insikten om att ett liv stod på spel... farfar som var en läkeman lutade sig ned över vad han förstod var hans okände son... han sjöng en visa som han ofta sjungit till sin son som handlade om förlorad och återvunnen kraft... men inga livstecken syntes i den sargade okände sonens ansikte...

farfarderns barnbarn vilken var en av de unga män som följt med av nyfikenhet vaknade... han hade hört denna bekanta sång vaknat av den och känt sig trygg... nu förstod han att det inte var några farliga inkräktare som de stött på utan att de var vänner... han gick genast mot den invaggande sången, såg sin farfar och förfärades över synen... han kunde känna instinktivt att det var sin egen fader som han såg ligga där i den främmande kvinnans famn... men innerst inne reagerade tankarna så som att det kunde ju inte vara möjligt då far gått bort för många år sedan då han förlist... väl framme vid farfar förstod han det riktiga och sanna i det han såg... farfar letade efter bejakande och tillförsikt i barnbarnets blick... barnbarnet svarade med hjälpande händer och ett bifallande leende som betydde "jag är med"... 

farfadern hade lärt upp sitt barnbarn till att bli medveten om skogens örter och de krafter inom en människa som är i stånd att läka... de satte genast till verket och började ett intensivt  samarbete för att rädda mannens liv... en främmande man som redan betraktades som en son och en broder... kvinnan sjöng mässande under hela arbetet tillsammans med sina sektmedlemmar... hon mindes samtidigt hur de drivits på flykt från sitt land just för sin tro... deras landsfränder hade menat att det var trolldom i deras sektmakeri... men nu kunde de sammanstråla med vad hon hoppades skulle bli nya nära och kära...

när gryningens första strålar mötte den skades ansikte kunde de alla sucka ut av lättnad... en gest att för att åkalla Guds helande kraft var att de lade mannen med fötterna åt öster och huvudet åt väster... om han skulle klara sig kunde endast Gud ge bifall om och veta... när gryningen kom skulle endast Gud kunna väcka honom då solen går upp i öster och ned i väster...

den svårt skadade mannen satte sig upp såg sig omkring och fastnade vid ett ansikte han för en stund trodde var hans eget... han mindes svagt natten och förstod att de var hans välgörare... eftersom mannen betraktades som sektens ledare stod gruppen i väntan på att stå till tjänst... de sträckte fram morgonmålet och hämtade hans moder från ett närbeläget tält... hennes ögon tindrade av övertygelse på Guds närvaro... men hennes son sade att det var hennes förtjänat att han levde... han välsignade henne att hon tagit honom till en trygg hamn... samtidigt förlät han henne för att aldrig ha berättat om hans fader eller sin härkomst...

familjerna ur de båda främmande miljöerna möttes i ett ting... ortsborna de resonerade om hur de skulle hantera dessa förflydda förskjutna rusar... samtidigt kände de ett djupt rotat släktskap... men också främlingsskräcken försvävade vardera medlemmar i de båda grupperna.... efter några veckors överläggning och prov på styrka och makt kunde de enas om att gå samman till ett gemensamt folk... de hade visat upp var och en unika färdigheter som i den region de tillhörde inte hade skådats på decennium... de döpte sin  grupp till Roslaget... senare gav de landskapet de besatte under sig namnet Roslagen.... så när du går genom hagar, bevistar hedar, ser järsgårdar, kojor eller gamla fästningar minns då att allt detta hade aldrig blivit möjligt om det inte varit för modet att möta en främling med nyfikenhet vördnad och ett öppet sinne med respekt för individens förmåga att utöva sin inre styrka och helande kraft...