Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




  HON HAR VARIT DÄR INGEN ANNAN VARIT FÖRE HENNE, NU MÅSTE HON SAMLA MOD TILL SIG ATT BÖRJA OM PÅ NYTT... Akvarell/ blandtekning / Solstrale


Del: 4 FLICKAN OCH VALSJÖSKOGEN sista delen ( fristående )

 

hon gick i land i den nya världen på en främmande strandtunga... hjärtat bultade och hon förfärades över att tvingas möta några illasinnade stamfolk... eftersom hennes far lärt henne hantera sin rädsla och skolat henne väl var hon stark... men detta inom henne var ju ett ofött barn som skulle komma trygg till denna världen...

dagen var ljus och klar... fåglarna flög lågt och i horisonten sågs en molnbank torna upp sig... det betydde att det skulle bli regn innan middag... intill henne låg vrakspillror och ilandflutna tunnor beslagna med rep runt om... det såg ut som om ungdomar brukade vara här och elda om natten... kanske ägna sig åt rituella lekar...

när hon närmade sig fastlandets gräsbevuxna hedar kunde hon se en tät skog av furor... dessa var starkt krökta av den västliga vinden och hon visste att hon nu befann sig på västkusten till det nya landet... detta betydde att där hon ilandstigit var hennes rötter härstammande ifrån... rosarnas, förfädernes landskap, var nu under hennes fötter och genom henne strömmade euforin...

hon viskade för sig själ... jag klarade det, jag klarade det... när hon vände sig tillbaks varifrån hon kom kunde hon se nya grupper av flatbåtar närma sig stranden... nu upprann en tacksamhet över det gömställe hon lyckats finna till sin enkla farkost... ingen skulle ta denna ifrån henne någonsin...

medan hon gick mot furuskogens massa som susade kraftigt var hon noga med att sopa igen spåren... hon visste att hon antagligen skulle vara tvungen att gömma sig intill ett läger fram emot nästa dags gryning... sedan var planen att via ett barn eller en yngling bekänna sin närvaro och i detta bli tagen till lägret... det var brukligt att låta sig mötas av den slags individer om man skulle vara tvungen att komma nära en grupp... nu hade hon ju inte något annat val än att förlita sig på denna strategi och hålla sig gömd...

i en grop hade hon nu legat några timmar och då och då sjöng hon för sig själv... övandes på gamla barnvisor, vaggvisor och hela tiden drog hon sig till minnes sin egen barndom... allt det skänkte henne det lugn och den frid hon behövde inlemma i sig för att inte upprör känslorna... att uppleva sig utelämnad och rädd skulle vara förenligt med stor fara då hon lätt skulle kunna uppfattas som ett villebråd... sådana doftutsöndringar drog till sig varg, eller väckte främlingsfientlighet hos en grupp...

hon var väl medveten om sin sårbarhet... och som blivande mor var hennes sinnen verkligen henne till stor hjälp nu... hennes luktsinne var extremt bra och hörseln avslöjade allt hon inte med sina skarpa ögon kunde skönja... hela hennes uppenbarelse var extremt skicklig på att överleva och finna överlevnadsstrategier...

natten föll och de mörka timmarna kändes eviga då hon hörde de unga... det var som hon hade trott att stranden och de där tunnorna på den tillhörde ynglingar... de gömde sin mjöd där i och där kom hon snabbt på ännu en strategisk plan... hon var nu beslutsam om att sätta den i verket... hon samlade sitt hår bakom nacken... hon  kammade det fint och flätade två flätor... dessa dekorerade hon med några handgjorda sjögräsremmar som hon fäste fjädrar och pärlor i... sedan vände hon sina solkiga kläder ut och in och genast såg hon ren och fin ut...

några kolbitar spottade hon på och gned med en pinne fram en svart smörja... denna sotsmörja smetade hon skickligt kring ögonen... sedan målade hon ögonfransarna med en blandning av färskt malt sjögräs ett måsäggs äggula och resterna av sotsmörjan... nu var hon som den vackraste skönhet man kunde tänka sig....

ynglingarnas drickande hade börjat göra dem trötta och loja... de skratt som för en stund sedan var intensiva hade övergått i brölande rop och vilsna viskningar... några av orden kände hon igen som hennes far lärt henne... ynglingarna ropade efter den sanna kärleken som i ett mässande... gruppen slöt sig samman kring eldstaden och bildade en ring, och sedan ännu en... några sånger utvecklades allt medan de vaggande gick med och motsols i den yttre och den inre ringen...

efter ett tag började en sång utvecklas och sjungas som hon kände väl igen... hon blev överraskad och föll in helt omedveten och började nynna med... plötsligt tystnade hela gruppen tvärt och vände sig emot henne... nu tänkte hon att hennes sista stund var kommen... hon blundade och detta gjorde henne utan att hon begrep detta till en ännu mer stark och vital gestalt... ynglingarna gick sakta nära och ringen slog de sedan kring henne där hon forfarande blundandes stod... sedan utbröt ett jubel och en sång med mässande rytmer och högt burna toner utvecklades...

när ynglingarna dansat kring henne en stund öppnade hon sina ögon med en känsla av förundran och tillförsikt.... hon litade fullt på att de nu såg henne som en uppenbarelse och inte som ett hot eller ett objekt... hon började tänka på att hennes kläder var heltäckande och därför inte bjöd männen till att känna åtrå... snarare avslöjades hennes tillstånd där magen hennes putade lätt och hennes blick var sänkt... en äldre av de unga ynglingarna tycktes vara ledaren och uppmanade alla till tystnad...

han gick fram till henne och stod och blickade henne från topp till tå... han utbrast när han steg henne närmre att "hon är en av oss, en av våra starkaste bevis för vårt ursprung..."... detta var svårt att värja sig ifrån för henne... det träffade henne så starkt att hon förstod deras språk att de emottagit henne väl och hyllade henne nu... så starkt påverkade detta hennes känslor att hon för en kort sekund vacklade till i tron att detta bara var en dröm... och när ledaren varsamt tog henne i handen och vände tillbaks mot lägret bröt tårarna fram... han uppfattade detta vände sig emot henne och strök tårarna ifrån hennes kind... sedan sa han att hon inte skulle frukta mer och att hon nu var hemma...

väl i lägret gavs hon en sovplats med de andra kvinnorna... hon kände stor vördnad och frihet inom sig att även kvinnorna tycktes ta henne väl emot... och när morgonen kom hämtades hon av byäldsten likt hon var hans egen förlorade dotter... väl sittandes inför hela gruppen presenterade hon sig försiktigt...

hon spejade runt i folkhavet med lätt sänkt huvud och blick... det som träffade henne var att när hon vände sin blick till bymodern insåg hon att de var lika varandra... de såg verkligen ut som om de var släkt... gruppen iakttog också detta och förvånades över dessa drag i ansikte, i kroppslängd och i kroppsbyggnaden som var slående lika... bymodern famnade henne gång på gång och klappade henne över magen medan folkhopen utbrast i jubel...

dagarna hade nu gått och mer och mer erövrade hon seder och bruk som var bekanta men som förädlats i denna grupp... det fanns alltid någon vid hennes sida som stöttade hjälpte och överbryggde i krissituationer som uppstod då hon prövade nya hantverk... några smeder i gruppen hade sett att hon var välbyggd liksom bymodern och uppmuntrade henne därför att prova på även karlgörat...

kvinnor liksom män äldre barn och ynglingar uppskattade henne och gav henne en plats hos dem som en riktig familjemedlem... hon anade vad detta handlade om och förstod att det ingav stor respekt hos gruppen att hon kommit ensam... det var inget hon talade om med dem medan hon blev vän med dem alla... gruppen vann nytt blod genom henne och den genom den ofödde så att deras arv skulle gå stärkt in i gruppens framtid... 

åren gick och pojken hennes växte upp till en reslig karl... gruppen hade varit dem till stor hjälp och årligen firade folket hennes och sonens ankomstdag... det var en riktig fest att vara stolt över att en grupp ordnar för en individ... först var hon en främling som blev ett med en stor grupp hon själv inte visste vilka de var... och det tycktes som om både hennes och gruppens färdigheter tillsammans utvecklades... de unga förkovrades i snabb takt till självständiga hantverkskunniga medlemmar... nu var själva antalet nära att kallas en folkgrupp och tider närmade sig då flera ur gruppen från lägret i furuskog skulle ge sig ut på färd...

dagarna bleknade allt mer och nätterna blev längre och dagarna kortare... hennes pojk hade stora planer på att bygga ett skepp och nu hade furuskogen gett dem de viktigaste byggmaterialet... några vrakfynd kompletterade bygget... bogen till flatbåten samt stomme kunde byggas av ek de kunnat byteshandla sig till... ynglingarna slet dag och vakade natt i tvåpass... och när våren började nalkas var de klara att ta skeppet ned till havet och låta det svälla i vattnet... 

hennes år av kamp hade stillats till en vardaglig lunk och många var de barn som följde henne... hon älskade dem och hon var god med dem och älskades tillbaka av dem alla... vad hon lärde ut av sin kunskap kom gruppen tillgodo och gav dem trygghet och styrka...

de hade nu skapat produkter och föremål husgeråd och möbler som de skulle skicka med båten för att idka sjöhandel... detta var den första erfarna strapatsen denna grupp skulle inlemma i sin kultur...

så om eller när ni ser de röda seglen över de långbåtar fyllda med besättningsmän och hör deras rop och slagkraftiga sång ska ni veta detta är våra förfäders sång... en sång som handlar om roslagens famn... detta vackra roslagen som tog dem emot när de sörjde och saknade sina älskade...

därför minns att alltid vara vänligt sinnade emot främlingar för du vet aldrig hur ert släktskap kommer att upptäckas vara... famna främlingen och ge den en plats i ditt hjärta så som du famnat denna berättelse och inlemmat denna i ett synsätt som tar emot och famnar om före att överge och lämna...

 

ta i famn och famna roslagen och hylla ursprungsbefolkningens ursprung...

 




Prosa av Solstrale VIP
Läst 570 gånger
Publicerad 2017-11-15 14:19

* Spara bokmärke
* Kommentera text
* Privat textkritik
* Skriv ut
* Spara som PDF


Bookmark and Share






  < Nästa text
< Föregående