Böcker
Sagoskogens besökare
barnbarnen/kusinerna Sebastian och Josephine
SAGAN OM HUR KRAMARNA TOG SLUT
det var en gång en liten liten flicka som älskade att kramas... men ingen hade hon att krama... då tog den lilla lilla flickan en kudde och en nalle och kramade dem när hon behövde... men kudden och nallen kunde inte krama tillbaka... då lärde sig den lilla lilla flickan att det var hon som skulle krama och ge... senare fick det henne att tro att det var hon som skulle ta hand om alla i hela världen och aldrig vänta sig någonting från någon... när den lilla lilla flickan blev stor var det många som tog emot kramar och hjälp från flickan... men aldrig någonsin gav de henne någon hjälp eller kram eller ett tack tillbaka.. när hon bara gav och gav lärde sig människorna att bara komma till henne och ta och ta... de hade aldrig som små lärt sig att ge så då fortsatte de bara att vilja ha och ha... medan åren gick blev vår lilla lilla flicka som nu blivit stor tömd på sin kraft att ge... plötsligt en dag tog alla kramarna bara slut... i den känslan att inte kunna ge mer började hon att tro att det kanske varit hennes fel att kramarna i världen tagit slut... när hon tänkte på sin barndom insåg hon att ingen hade kramat henne... ingen hon hade mött hade kramar över till henne... de hade inte haft tillräckligt med kramar att få själva så det räckte också till henne... nu förstod hon hur det kom sig att alla kramar tagit slut i hela världen... allt för många hade tagit och aldrig gett någon kram eller energi tillbaka... hon förstod att när människor gör så mot varandra förbrukar de varandra och tömmer världen på kramar och resurser... därför började hon att säga när hon kramade andra "tack för att jag fick ge dig en kram" och direkt började människor svara "men tack själv för jag fick krama dig tillbaka"... och vips så började fler och fler uppskatta vad de fick utan att det var en sak... det viktigaste är... det är tanken som räknas... att ge är den verkliga gåvan... att ge till andra en kram eller kraft genom vänlighet och gott bemötande är större än att ta emot och få... du som misströstar och tror att du är ensam om att ge tappa inte modet... gåvan är att kunna ge och inte vänta sig något tillbaks... det är den rena kärlekens gåva... men minns att visa dig tacksam över när du får en sådan gåva då det ibland kan finnas människor som verkligen börjat tro att de inte gör någon skillnad... för du vill väl inte att alla kramar i världen ska ta slut...
Prosa av Solstrale Läst 359 gånger Publicerad 2017-11-23 13:40 Spara bokmärke Kommentera text Privat textkritik Skriv ut Spara som PDF
|
Nästa text
Föregående
Författarens senast böcker
VEM HAR SAGT ATT JUST DU PANIK I JULEÅ 2023 Elegi till Sebastian BACKA FRÅN FÖRORTEN Sagoskogens besökare se alla |