Satt i rökdimmorna efter billiga cigarrer och hand rullade cigaretter i en av Paris mörkaste och mest undan gömda krogar djupt inne i stadens slumm och lyssnade på gammal jazz av Billie Holliday, jag satt där längst in i pubbens svartaste hörn, där röken gömde mig och jag skrev poesi och diktade till ett par flaskor Merlot som får mina dunkla tankar att lämna hjärn balken för att överleva i evighet på papper, det var som om tiden hade stannat upp i några tidevarv, och själen fanns innanför glaset på mitt vin glas och jag kunde smaka dina välfyllda röda läppar var gång jag jag tog en sipp, tände då och då en god cigarr var gång jag behövde att tänka en stund innan jag skrev nått och kunde bidraga med cafeets övriga tobaks dofter och rök, bar min hatt långt ner över pannan och den grå rockens krage långt upp över kinderna, precis som om jag skulle vara efterlyst av interpol eller för spionage, men så här trivs jag bäst. I mina tonår bar jag alltid på kniv, nu bär jag alltid på en penna.

Här har många cellebretis befunnit sig nån gång i tiden och det känns och smakas i atmosfären där väggarna talar om Marilyn Monroe, James Dean, Dean Martin, Jossefin Baker, Sammy Davis, Frankie Boy och även sådanna som De Goule, Nanna Mouscorie, Doris Day, Loice Armstrong ja många många fler har varit här här i röken kan jag känna av alla kändisarnas texter om sorg, ensamhet och saknad och detta inspirerar mig att skriva.

Har börjat att beställa in Whiskey istället nu och känner mig i form när jag ser Rita Haywood närma sig mitt bord, kvinnan jag så ofta drömt om, hon är verkligen här nu...

Skall jag beställa in en drings till henne och se vart det leder till...

Och drömma mig vidare...

Eller är det dags att vakna upp ! och möta verkligheten?