jag mötte ellie vid frasses
hon var alltid underförstått kopplad
till nån okänd, i nån samling allierade
det syntes på henne, helt klart

vi hade aldrig talat, bara glott
och hamna jämt ihop
vi gick så säkert, verkade så glada
längs affärsgatans fönster

det gick så jävla snabbt
jag såg ur vrån ett leende på
munnen ur min vy
och när jag vände kinden till
tog hon ett fast tag i en lyktstolpe
flög runt och triumferande
klackade mig i bröstet

åskan kom från byggnaderna där omkring
dimman kröp från himlen och steg ur rören
det fanns ingen temperatur eller friktion
i en skivad evighet behövde vi inte andas
den orörda statyn blir kliad av det ostoppbara
objektet, stygnen äts av myror och skalbaggar
främlingar drar rader av flaggor ur öronen
med hemsökta blickar driver vi ihop
vi är så tysta att alla glömmer språket
och ställer sig i vid cirkel runt stan
pulserna, ordlös visklek, alla kommer hem

hon skrek av glädje och
jag hörde hennes röst
sen klöste hon min arm i regnet