Epilog : Mot generaliserande
fördomars begränsade cere-
brationer,biter inte ens de mest
underbyggda argumentens retorik,
utan att man måste transplantera
in sin egen hjärna i kraniumet
av fienden på skrivbordet.

Läsaren bör vara anständigt och
hygieniskt klädd,för att få audiens
läsa denna poesi,den sorts poesi
som är kliniskt och pedantiskt ren
ifrån all villfarelsens bakterier,
som infekterar.

Det är den poesi som tatueras in i
läsarens hjärna.

Man kan säga att läsaren får en ny
hjärna,fri från lögner och övrig
desinformation,där endast sanningen
om verkligheten ryms,
vilket ofta innebär att leva i skräck.

Det borde vara lag på att alla ska läsa
den poesin.

Det är att skriva så det tatueras in i
hjärnan.

Var inte återhållsam och hämmad,
men bre inte på,utan väg in orden
i förhållande till dess sanningshalt
och var kräsen i det att endast det
bästa är gott nog,och aldrig tillräck-
ligg,men så pass att det kan räcka
med en tömd hjärna och blankpo-
lerad skalle.

I.
Litteraturarkeologer hade slutligen
lyckats boka in ett besök hos poeten
bakom denna poesi,
och det som nu hände,
kommer aldrig mer hända
dessa arkeologer.

Det krasade under fotstegen när
de gick uppför trapphällen av alla
brosk och benbitar som låg utspridda.

Längs gången prydd på vardera sida
som en alle av kranium på pålar,
erfors de av en olustig känsla,
trots att de var vana vid skräck och
rysargenren från film och litteratur,
men detta var verkligheten,
och de hade även läst denne poets
poesi,vilken var så nära verkligheten
någon kan komma i poetiska orda-
lydelser.

Någon gästvänlig miljö kan man
knappast säga att poeten valt för
sin verksamhet.

Det låg en unken lukt över området
i en natur som verkade naken och kal,
utan en endaste blomma eller löv
på träden,som om det var senhöst
fast det var juni.

De blev bemötta av en skrattande
mansgestalt som utom allt tvivel
var påverkad av någon dekokt.

Därefter drogs ett rött sammetsdraperi
undan och mäster själv uppenbarade sig.

Han hälsade de litterära
arkeologerna välkomna
att slå sig ner och smaka
på sin egenhändigt bakade
dödskalletårta med abortblod.

Därefter förevigade han dem ned till
poesins vinkällare med vars årgångs-
viner väl kunna väcka de poetiska
andarna hos den minst poetiska.

De litterära arkeologerna blev efter
ett tag så hänförda av vinets poesi
att de aldrig mer återhämtade sig
och blev sig själva igen,
utan tappades upp på buteljer.

II.
Läsarnas blankpolerade kranium
placerades efter läsning på störar
i rad likt lyktstolpar vilka leda upp
till diktarens poesiverkstad som
för att ge en hint om var verksam-
heten är förlagd.

Dessa kranium är de vars tidigare
hjärnsubstans var otjänlig att söka
projicera en transplantation av sin
poesi på,så de urgröptes istället och
blev ämnade bidra till utdrivning
av det onda.

Han har samlat på sig många kranium
genom åren,
som gott och väl skulle kunna
konkurrera ut Katakomberna i Paris,
men de flesta mals ner till flis för att
användas i excorsistiska besvärjelse-
ritualer.

Alltmedan fullmånen lyser i vargtimmen
utanför poesiverkstan,
skvalpar hjärnsubstans och hjärnceller
från kända och okända poeter omkring
i spritfyllda akvarium,
medan deras hjärtan ligga i frysboxar.

Redaktörerna är fullt upptagna
med att konstruera en byggsats
i hur man bygger en poet.

III.
Det arkeologiska arbetet fortgick
alltjämt i poesiverkstan
där de fann en fras här och en
metafor där och lite osamman-
hängande idiom utspridda lite
hursomhelst,
som de i en syntax av lexem
söka sammanlänka
i någon sorts begriplig logik
med focus på att söka hitta
de mest pregnanta idiomen
där de mest påtagliga lär vara
från livets begynnelse
med födslo och dödsögonblickets
ordlösa vällust och dödsskrii.

Poesihungern var alltid stor i
poesiverkstan,
nattetid var det alltid fest,
där man konsumerade all slags
poesi som hade tillräcklig
potential nära poesislukande hjärnor,
som borrade sig in i den innersta essens
av varje poets andemening,
där varje dikt utgör tecken på liv
som förbrukats av läshungern.

Oftast blott ett minne kvar,om ens det,
för det ska mycket till för att mätta
den omättliges poesihunger,
som vanebildad likt opieatens ständiga rus.

I poesiverkstan fortsatte den poetiska verk-
samheten med att stycka dikter till aforismer
och maximer.

Det sågades,bankades,slipades,hyvlades och
filades,nätter och dagar igenom,tills dikterna
var förandlade till något helt annat än de
en gång var och blev nånting annat än vad
de kunnat bliva.

I Poesiverkstan sorterades nu benknotor,
kranium och hjärnsubstanser och blods-
tanken var till brädden fylld medan död-
skallarna log brett på sina hyllor.

IV.
När det blivit skumt ute och mörkret spridit
sitt ljus,begav sig poesiarkeologen till kyrko-
gårdens gravkapell och försedde sig med
nödvändigt material till sin samlande
forskning.

De flesta av gravvårdarna var förfallna och
bortglömda
så det var som ett smörgåsbord för den
kräsne arkeologens poetiska smak.

Att bli kär i en dödskalle är den genererande
Populationen hos penetrerande nekrofiler,
som tagit över världsherravälde efter döden.

Sexorgierna i underjorden lär därtill vara
av det mest groteska där de hungrigt suga
ur varann must och märg in på bara ben-
knotorna,utan att ge något tillbaka,där lik-
skändarnas afton aldrig ljusnar i gravarnas
djup.

Poesiarkeologens senaste fynd var däremot
ett jättekranium vars poetiska hjärna antas
vara den hitintills största som påträffats i
den poetiska världen.

Efter detta fynd blev det fest i poesiverkstan
där de kalasade på poethjärtan och hjärnor,
och nöjde sig bara med det bästa varvid resten
kastades som pärlor åt svinen.

Det blev tolv glada dödskallar i ett fack,
som i en förstelnad dödsdans,
erhöll kontrakt med arkeologens poesi-
verkstad,
där poesin värdig sitt namn,
ska kännas som när en näve knyter sig
i anus,dock icke lämpad för barnaarsel.

Den ska kännas som ett operativt ingrepp
utan bedövning,
en rotfyllning,en tandutdragning.....
en sträckbänk.

Poesi skall för att vara sann,
vara osminkad.

Ju hårdare en dikt är,
desto mer flämtar läsaren,
medan poeten eggas.

Poesi skall läsas med is i magen,
kallt hjärta och obegränsat intellekt.

Det är inte läsaren som läser poesin,
Det är poesin som läser läsaren.

Poesi är en ros med törnen.
Poesi är att föda,blöda och döda.

Poesi skall vara som en orgasm,
ett födsloskrik,ett stridsvrål,
och en dödssuck.

Prolog : Den betänksamme flanören
stannade till vid ett antikvariats skylt-
fönster,där han fäste blicken på ett
människokranium.

Därpå finna vi den eftertänksamme
flanören i sitt hotelrum sittandes med
kraniumet framför sig på bordet.

Han förundras och fantiserar över den
hjärna som däri bott och nu borta där
endast ett hålögt tempel återstår,
tömd på allt.

Det visade sig vara flanören själv.

Men i underjorden pågår det orgier,
utan like,bland de tvåkönade över-
levarna.

Som kärleken är döv,stum och blind,
är den Androgynt egocentriska
narcissismen den största bland kärlekar,
för den bedrar aldrig sig själv eller
någon annan.

*