I det förlovade Edens lustgård
bland de Elyseiska ängdernas
paradislundar,
där solen aldrig går ner,
fann sig diktaren klädd
i narrdräkt,
vid de oändligas fester,
drickandes de saligas nektar
bland magdansande nymfer,

där clowner glömde sina
trista jag,
och underhöll varandra
med lyriska ballader
till luta och puka,
gyckel och spel,
fostrade av konst och poesi,
tiden försvann
och natt blev dag,
där romantiska par
berusade av kärlekens hormoner,
drömska och lekande som barn,
odödliga som helgon,
förlorade i det förlovade paradisets
spirande natur,
därur den epikureiska epikurism
av hedonism,
vars vivörer mässande
apstroferar dess helbrägdagörande
kurer,
av det utlovade paradiset
utan uppoffring,
medan naturens källor berikas
i dess överflöd av lust,
som kunskapens träd,
ständigt utbildar oss inför.

Med djurens majestätiska närvaro,
vars indiffirenta moral av ignorans,
som leva för stunden,
årtusenden av visdom härbärgerat,
må av oss lägre stående varelser
respekteras,
att på natten vid en lägereld,
återberätta legenden om våra sanna
förfäder,
som likt en eldsvans på natthimlen,
försvunnit in i evigheten.







*