I gråsuggeskapelsens grådaskiga gryning,
Ur vars dyiga grobotten varseblivandets
groddar ursprungna,sträckande sig mot
silvergul sol som blygdes blotta sig medan
urmolnens vildsinta slagregn urgröpte
materian till upplösningstillstånd, däri
groddarna slingrande sig i desperat exis-
tensiell överlevnadsinstinkt virande sig
klättrande över landamärens öar som
artrasismens egoistiskt naturliga urval
avgör generering och undergång av
begynnelsens villkorade lagar för allt
som vinner mark.

Från det bottenlösa slammets urgrund,
och de gengaser från vars lervällings
kokande lavaklot den tillblivit ur denna
gyttjepöl spolades den upp på land och
duschades ren av monsunregnet, den !
vars tillkomst inte tillfrågats om att
komma till denna avgrunds gödselhög
som äter sitt egna avfall och föder och
parar sig med sig själv som det andro-
gyna monster det ammats till av de mole-
kyler vilka perverterade i sin tillblivelses
läggning äter upp sig själv i sin egna
erosion.

Minns så i begynnelsen gryning när vi
kravlade oss upp ur gyttjepölen utan
karta och kompass när endast naturlig
instinkt vägledde oss utan att förstå
vart vi var på väg.

Förstår vi det nu ?

~