... fortsättning... 

godord till behövande...

.... SÅDANT SOM INTE SKULLE BETYDA NÅGONTING... där har dem helt fel om dig... när dem tror att allt skulle vara så lätt för dig... bara för att du inte vill visa att du kämpar... för det skulle dem inte alls vilja veta av... dem har en bild av dig som stark vilket du på ett sätt tycker dem skall ha... det du vill visa är ju ändå det av dig som är kapabelt, starkt och frimodigt... men varför tvekar dem trots det att bjuda dig till sitt hus ?... till trots du är både fridfull och ljus... sådant ska vi aldrig grunna över, dvs detta "varför får jag inte vara med?"... bjud istället in andra själv och gör plats och skapa rum för möten människor emellan... det kan göra skillnad för dig och alla andra!... sitt inte och vänta på äventyr, skapa dem själv, då kommer underverk att ske!... 

"STORDÅD I JULEÅ" lucka: 3

... de anade något i dunklet, i skuggan och som oroade dem... nu när dörren till Mor Nyckelpigas boning nästan föll in av de hårda bankande slagen på den blev de rädda... det sken en låga ifrån en stor fotogenlampa som aldrig tycktes brinna ut... ingen vågade nu öppna dörren... där inne höll alla samman alla bitarna av varandra... de skakade ju nästan sönder av rädsla och skräck... men de höll ihop som de vänner de var vilket verkligen betydde någonting... Makaonfjärilen tog sig ut bakvägen för att se vem det kunde vara... medan alla inne höll emot dörren... så att vem det nu var som ville in inte skulle kunna komma in... alla var jätte rädda... ingen vågade säga ett enda knyst... Mor Nyckelpiga delade ut varm enbärsdricka till alla så de skulle hålla modet uppe... 

... nu kunde Makaonfjärilen se en skuggfigur hon först hade svårt att placera... men så gick det upp ett ljus... det var ju Vera Black ifrån Turmalinberget... hej, Vera! sa Makaonfjärilen... nej men hej! vad gör du här ute i snöyran? svarade Vera... jo vi blev så rädda alla inne hos Mor Nyckelpiga när du bankade så hårt! svarade Makaonfjärilen förmanande... förlåt det låter nog bara så där hårt, för jag är så stor och ni är så små med ypperst god hörsel, förlåt mig! kan jag få krypa in och berätta om mitt ärende är du snäll! sa Vera eftertänksamt... Makaonfjärilen flög runt bakvägen in för att berätta för alla vem som stod där utanför... de blev överraskade och undrade vad som stod på... vad kan Vera vilja oss så här, nästan, mitt i natten? sa Mor Nyckelpiga förvånad... jag vet inte än för hon sa inget, bara att hon ville komma in och berätta om sitt ärende! svarade Makaonfjärilen begrundande... okej vi får öppna dörren, se så allihopa, nu ska vi se vad Vera har på hjärtat! sa Mor Nyckelpiga myndigt...

... när dörren öppnades ven vinden ylande och puffade in torr, kornsnö... Vera steg in i ett moln av vita flygiga snökorn... de kunde känna en stark doft av en-ved, som hon hade i en liten kont på ryggen... Hej! vad fint att ni vågade öppna till sist, jag förstår att jag måste ha skrämt er, det var inte min mening, jag har något viktigt att berätta för er! sa Vera trött, men lättad... bra Vera att du kom, sitt ned här på bänken, den är stor nog för dig! sa Orvar Ollonborre... jag har sett att Tomtegården ligger öde och tyst, likaså Farmor Idas gård Nästgården, och inte har jag sett till Stalledrängarna heller! Vera lät mycket orolig samtidigt som hon sträckte veden till Mor Nyckelpiga som lade den på brasan... värmen och ljuset spred sig omedelbart till var och en... vart kan Tomtefamiljen vara! sade Lillen... jag vet inte men tänkte att kanske ni visste vad det är som hänt?... vi vet inte någonting alls! svarade flera i kör... men vad tror du det är som har hänt med Tomtarna, Nissarna och allihopa? frågade Mor Nyckelpiga ivrigt... jag vet inte, jag for till Ängeln och Ängla men de var inte heller hemma, alla tycks ha gått upp i rök. sa Vera sorgset... ja vad var det som hänt och vart hade dem alla tagit vägen så här näst inpå jul... det är morgondagens äventyr... vi ses då!... 

Solsken på er så länge! /:) Solstrale

Tack på förhand för läsning  
applåder och bokmärkning!