Brukar säga att hoppet har dött
för jag orkar inte med
att ni ska tro att jag tror
fortfarande tror på kärleken

fast egentligen
så börjar jag undra själv
om hoppet har dött
gått sönder
och blåst i väg
i uppbrunnen aska

i för många försök att glömma
för många försök att gömma mig
för mycket hårda ord
för mycket tankar
måste glömma, inte gråta

men varför inte gråta?
släppa ut allt,
allt från dig

jag trodde jag hade glömt
eller förträngt

men din blick
dina ord
är för fina
är för vackra

men när jag hoppas,
då glömmer du mig
vänder blad och börjar på en ny sida
när jag ger upp
då ser du mig
ser på mig

snälla
ignorera mig
hellre det
än att du är så konstig
jag vill inte göra fel
men hur ska jag kunna veta
när jag inte vet vad som är rätt
vad som är upp, vad som är ner
när jag finns
eller när jag inte existerar
för dig

och nu har du blockat utvägen
står i vägen för frihet
instängd i olycklig kärlek

eller..?