Hej!

Det är din lillasyster som skriver. Vet du vem jag är? Jag tror inte det. Pappa sa att du hade sagt att du hade fått mitt förra brev och mina SMS, men hur ska jag veta att du har läst dem? Visst, du kan ha haft din blick på orden och följt dem till punkt, men det är inte samma sak som att verkligen läsa... Förstår du hur jag menar då?

Jag tror vi har mycket att säga varandra du och jag, men vi får aldrig ur oss någonting när vi väl ses. Jag skickar mina brev och får höra av andra att du har läst dem, men de kommenteras aldrig. Här skulle jag kunna fråga vad du är så rädd för, men jag är ju minst lika rädd själv. Det räcker att höra pappa säga " det har hänt något tråkigt", så vet jag att det gäller dig och tårarna kommer per automatik upp i ögonvrån. Än så länge har det aldrig gällt det allra allra värsta, men det kanske bara är en tidsfråga? Inte vet jag. Jag har ju inte pratat med dig på ett halvår och kan därför inte veta exakt hur illa däran du är.

Igår sa pappa att det verkade vara bra med dig igen. Fan, vad naivt! Hur många gånger har man inte hört det förut och hoppat upp ett snäpp på lyckotrappan...för att sedan trilla ner till botten igen efter några veckor. Du har sagt någon gång att du har familjen runt ditt lillfinger och jag blev förbannad på dig då, men någonstans har du rätt i det. Och jag vet inte om det är bra eller dåligt för dig, för innerst inne tror jag det skulle vara enklare för dina skuldkänslor om vi bara kunde skita i dig. Men det kan vi inte...för våra egna skuldkänslors skull. Skuld skuld skuld och skam, det finns en del sånt i vår historia, inte sant, käre bror?

Vi ska prata om det någon gång. Någon gång, men inte nu. Lev så bra du kan så länge! Jag älskar dig!

S