Hej igen!

Jag kom att tänka på den där gången när vi hade varit på fotboll och du hade druckit lite för mycket och skulle börja prata om att jag nog var den som drabbats mest av ditt beteende när vi växte upp och jag bara avvisade ditt försök med att säga att det inte var så farligt. Jag tycker egentligen inte om att umgås med dig när du har druckit, men vi hade ju båda biljetter till matchen och skulle åt samma håll efteråt, så det fanns ju inget direkt val. Jag vet inte varför det är så svårt för mig att prata med dig öga mot öga om alltihop. Du är ju faktiskt min bror! Det är väl för infekterat...

Det var som den gången när vi var på konsert och du smugglade in två öl i jackan (du kom dessutom försent och jag tror inte pappa egentligen lyssnade på musiken överhuvudtaget). Det var SÅ jobbigt att sitta bredvid dig när du skränade sådär, men jag försökte låtsas som att det inte var någon fara. Jag är van att hålla masken utåt... Efteråt ville du att vi skulle hitta på något, men jag sa snabbt att jag var trött och försökte få dig att åka hem. Jag vet att du ringde vår kusin sedan och hörde om han var ute, men han hade sagt nej trots att han var det. Han fixar inte heller att vara med dig när du är full... Det känns hemskt att det är så, eftersom alla vi andra kan ha roligt tillsammans även med alkohol, men när du är med är det som att allas sinnen går på högvarv för att hålla koll på dig så du inte gör bort dig. Varför har det blivit så?

Enda gången jag riktigt har klarat att visa vad jag känner var den gången när din sons mor hade hittat dig avdäckad av amfetamin och rödvin i badkaret och vi kom och hälsade på dig på sjukhuset. Jag minns hur du med ens blev rakryggad och svart i blicken när jag med tårarna rinnande skrek att du måste söka hjälp. Jag kunde inte vara kvar därinne då. Jag fixar inte din ilska. Jag såg också hur du tände till när den handfallne psykiatern kom och intelligent kom fram till att "det nog inte var ett självmordsförsök". Då kunde jag inte vara tyst. Han var ju tvungen att få veta att det ju inte var första gången du hade tagit droger, eftersom han tydligen inte insåg det själv trots din slitna kropp och uppsyn. Du var inte beredd på min reaktion, det såg jag, och jag var knappt beredd på den själv. Men just då var jag inte rädd...

Tänk att det var över 20 år sedan som allt började. Över 20 år sedan du blev "det vi inte talar om". Över 20 år sedan du blev den som på något sätt ändå är den alla oroar sig för mest. Hur många gånger har vi inte trott att det skulle ordna upp sig, men sedan fått börja om från början igen? Det är nog också över 20 år sedan som jag började skaka i hela kroppen av att höra höga röster. Som jag blev rädd för första gången av att höra en bil bromsa in utanför huset. Som jag började kontrollera alla jag bryr mig om och framför allt mig själv, så att inget dåligt händer. Nästan hela mitt liv har det varit så. Och det är inte över än...

Jag måste sluta nu. Jag hoppas du hör av dig snart. Jag har sagt så många gånger att jag vill hjälpa dig, men det verkar inte gå fram. Jag känner mig avtrubbad nu, men ringer du vet jag att känslorna kommer finnas där igen. Det gör de alltid. Jag brukar alltid gråta lite när jag har pratat med dig och det beror inte på vad vi har pratat om. Mer att det betyder så mycket att få höra din röst. Förstår du det?

Puss och kram från lillasyster