För honom omärkligt, men på ett långsamt och obönhörligt säkert sätt, hade hon gjort honom till en skugga. Inte en skugga av hans forna jag, utan en sådan skugga man kan sticka igenom handen i utan något som helst hinder. Hon rörde sig i ett för honom dolt landskap, och han hade förstått det för sent på resan genom deras förhållande. Utåt sett var han den intellektuellt starkare, med sina djupa kunskaper om allt det som rörde människans själsliv, själasörjare som han var. Han hade beslutat tidigt i livet att leva i celibat på sina stora gård för att bättre kunna hjälpa alla människor som kom till honom i nöd, och inte vara förhindrad av banden till fru och barn. Detta beslut hade gjort honom utrustad med en ovanligt stor mental uthållighet och psykisk styrka. Men han hade en blind fläck för var hans egen svaga sida låg någonstans, en sida som inte ljuset nådde fram till över de höga murar som han hade byggt i försvar mot en hotfull uppväxt och en barndom som var allt annat än enkel. Men hans största svaghet var att han alltid trodde gott om människor, och att han var övertygad att godheten och skönheten var de sidor som skulle vinna till sist i alla kamper där motsatsparen möts på själens arena. Den övertygelsen hade han alltid hållt oantastlig, och därför aldrig ifrågasatt den på allvar, inte ens i sin egen skenbara självanalys. Det var djupast sett en rädsla för människors ondska som gjorde att han undvek att konfrontera sin godtrogenhet, och det var ett drag av godtrogenhet som kanske inte borde finnas hos en man med hans erfarenhet. Men han hade vårdat sin tro som en liten blomma vilken försöker växa på norrsidan av ett hus där solen inte kan nå fram.

Hon hade alltid frågat om hans erfarenhetet och velat diskutera långt in på småtimmarna om vad han visste om människans utsatthet. I början hade han trott att det berodde på det sätt de hade träffats. Han hade tagit hand om henne sedan hennes förre man hade dött i en hjärnblödning, och hon hade vänt sig till honom i sin sorg eftersom hon sade sig vara helt ensam. Det fanns inga föräldrar kvar i livet, och hon hade heller inga syskon eller nära vänner. Han såg att hon var utsatt i livet med sin ensamhet och med sina existensiella frågor som hon inte kunde prata med någon om. Men han hade också känt sig smickrad eftersom hon var ung och vacker, och fåfängan hade eldat på hans utläggningar i ämnet. Men efterhand som tiden gick kände han sig alltmer dränerad på energi då deras diskussioner medförde att han fick följa henne en bra bit på vägen hem eftersom det var så sent. Prestationerna under arbetsdagarna blev allt sämre, då han hade svårt med sin fokusering på grund av en tilltagande trötthet.

Under en natt efter ett par månaders tid när de hade pratat om övergrepp på barn hade han känt det ovanligt motigt. Hon insisterade på att prata om en sida av problemet som sällan nämndes, den att kvinnor kunde begå övergrepp på pojkar. Han hade svarat vagt och osäkert för ovanlighetens skull, och undrat varför hon ville ta upp just det ämnet. Det hade tänds en glöd i hennes ögon som han inte hade sett tidigare, och hon svarade med en återhållen iver att hon bara undrade om han hade mött detta problem. Han svarade svagt undvikande att det var något han inte hade någon större erfarenhet av och att det kanske inte var relevant i sammanhanget. Men hon hade då börjat berätta om saker som hon hade läst om, och hon gick in på detaljerade beskrivningar som rörde förförelsemekanismer hos vuxna kvinnor, vilka små pojkar hade svårt att värja sig emot. Han kände långsamt att den under lång tid uppbyggda tröttheten började bli honom svår att hålla borta. Huvudet började sjunka ner något och ögonen blev tunga. Han kände att hennes detaljerade beskrivningar började bli röriga och tröttheten blev allt tyngre. Hennes ord blev förvrängda och uttänjda på ett drömlikt sätt. Det lät inte längre som något språk han kände igen, utan mer som en uråldrig förbannelse på ett bortglömt språk. Det blev suddigt i hans sänkta blickfång. Tiden flöt ut till ett tomt intet. Han tyckte att han drömde om en penna i sin högra hand som rörde sig av sig själv. När han lyfte sin trötta blick satt en stor svart fågel framför honom. Han öppnade munnen men inget ljud kom ur den. Fågeln kved ett halvkvävt skrikande när den lyfte sina stora vingar mot honom. Innan han hann säga eller göra något kände han klor runt sin hals som drogs åt allt hårdare. Ett gurglande ljud uppstod ur hans hals samtidigt som han kände sin penis började erigera. Något lätt och varmt rörde vid hans lem, och hjälpte till att få dess fulla form. Han sjönk in i en varm, mjuk och fuktig omslutning, och började få svårt för att andas. Innan allt blev svart flammade en blå blixt genom rummet.

Obduktionen konstaterade en svår hjärnblödning där döden var mer eller mindre omedelbar. Ett stort blodkärl hade brustit i Amygdala och en märklig koagulering av blodet hade formats ungefär som en runa. Hon grät hela tiden och kunde inte prata på ett sammanhållande sätt när utredarna hade frågat hur det kom sig att hon stod som ensam arvtagare i testamentet. Det enda hon fick fram var att de hade haft ett intensivt förhållande under några månader.

Tiden gick och sorgen lade sig efterhand. Ingen funderade närmare på det som hade hänt, mer än att det var en tragisk händelse. Numera mår hon bra och hennes liv blomstrar på alla sätt, och om några veckor ska hennes barn födas. Men det händer att hon sover oroligt på natten och då går hon rundor i det som nu är hennes hus. Ibland tycker hon att skuggorna utanför sovrumsfönstret inte rör sig helt synkront efter det fina äppleträdet som mjukt svajar i den lätta brisen. Men hon ser inte hur en tunn och spretigt skugga på ett kantigt sätt då och då ritar ett obekant mönster i sanden i sandlådan, där den lilla gula plasthinken inte kommer att användas mer än en gång.