Kvällen hade smugit sig fram.
Han satt i köket.
Maten snabbt tillagad och slukad i effektiva tuggor. Knappt ens en tanke på vad, bara magen och kroppen fått sitt.
Telefonen hade fått jobba denna dag.

Listan var lång, men alltfler små prydliga bockar hittade in i marginalen. Planering var viktigt, erfarenheterna bevisade det. Skulle han klara detta var han tvungen att anstränga sig. Han hade redan intalat sig att han skulle klara det, det viktiga att fokusera och visualisera se det positiva målet, se och känna segern, se sig komma i mål.
"Svammel” hade han sagt tidigare, många år sedan. Han hade fått sig en läxa som heter duga på den där sandstranden i främmande land. Idag var den mannen en vän, en av de få utvalda som Visste mycket om Hasse. Listan närmade sig detta namn, samtalet att ringa, men Hasse väntade med en blick på den slitna köksklockan, tidszonerna var inte de samma och av respekt så ville han inte ringa mitt i natten. Tid fanns än.

Ögonen, ständigt återkommande.

Han började fundera på när de dykt upp. Kunde ha sätta ett finger på en händelse, en tidpunkt? Nu var han ändå tvungen att erkänna att han hade trots allt hunnit göra en hel del saker som kunde reta upp folk, saker som verkligen hade retat upp personer. Personer som definitivt inte var vana att bli uppretade, inte utan konsekvenser, allvarliga konsekvenser.

"Man väljer sina vänner, men dina fiender kan välja dig i alla fall...", ord han lärt sig av sin vän på den där stranden, avlägsen idag, i en annan del av världen.

Hasse hade rest, planlöst, utan mål, utan mening. På flykt från sig själv, på flykt från ungdomens arrogans, på flykt från misstagen. Det hade varit så lätt på den tiden, bara, dra lämna allt efter sig. Fly, nästan en inövad del av honom, att inte låta något bli permanent, låt ingen få dig att bli fäst. Tills en dag allt sattes på sin spets. Allt har sitt pris, Han visste bara inte hur mycket han samlat på sin nota.

Kanske Sanjib var en orsak till att Hasse inte skulle fly ögonen mer.
Sanjib hade lärt honom mycket, öppnat ögonen bokstavligen.
Det var dags att be om vägledning, råd och kanske hjälp.
Denna gång skulle han visa sig själv, ta striden, inte fly, inte lägga åt sidan.
Det var en viss ironi i det hela.
Han visste att polarna tyckte att han var kall och behärskad.
De skulle bara veta hur inrotad flykten var i honom, hur lite som krävdes för att dra, försvinna för en tid.

Ögonen fanns där ute i skogen.
Kalla.
Beräknande.
Väntande.
Skoningslösa?
Okända?
Ja än.
Det var en av de saker Hans behövde veta mer om.
Vem och varför.

När och hur skulle bli Hans val.

Först ett samtal till Sanjib.
Mycket av planeringen hänger på honom.
Planeringen.
På ett sätt blev bara ordet ett mantra.
Ett fokus, ett sätt att samla tankarna.

Ögonen hade skrämt Hasse, sen den dag han kunde minnas.
De har förföljt honom så många år.
Snart skulle det ske ett avslut.
Det kände Hasse, i varje fiber.
Skillnaden var att Ögonen inte skulle ha samma övertag längre.
Han hoppades det.
Planering.
Klockan var inte framme än vid målet.
Listan behövde kontrolleras igen.
Viktigt att gå igenom mer.
Men vetskapen om att det närmade sig.
En berusande känsla, en skrämmande känsla.

Ögonen.
Opersonligt betraktande.
Snart skulle det hända något.
Snart skulle det förändras.
Snart..

Men inte nu.
Först planeringen.
Listan.
Sanjib som inte visste än.
Sedan?