"Anna?"
Han hade sovit hårt på sidan och vaknat till med ett ryck, och han vände instinktivt ansiktet uppåt så han kunde höra bättre. Men han behöll ögonen stängda, dels för att en dröm låg och surrade under ytan, dels för att skärpa hörseln. Det var tyst i huset. Han låg helt stilla. Drömmen hade varit jobbig - ingen direkt mardröm, men fylld av åtaganden som det inte verkade finnas några lösningar på. Den gick en stund och han var på väg att glida tillbaka in i drömmen när han kände en närvaro i rummet.
"Anna? Är det du?" sa han och öppnade ögonen.
Det var fortfarande helt tyst. Han vände huvudet. Dörren var öppen och hon stod där i dörrkarmen. Han satte sig långsamt upp i sängen och suckade.
"Anna, jag måste få sova. Vad vill du?"
Hon sade inget. Hon bara tittade honom i ögonen. Han begravde sitt ansikte i händerna och suckade igen.
"Det kan inte forsätta så här. Förstår du inte att det här håller på att knäcka mig?" Han tittade upp mot henne igen och efter en stund sänkte hon blicken.
"Jag vet Niklas. Men vi måste göra det igen" sa hon. Hennes sänkta blick gav ett bestämt intryck som han inte kunde minnas att han sett tidigare. Det var inte riktigt likt henne, och det fick honom att skärpa sig en aning.
"Varför kan du inte bara...."  Han hejdade sig och vände bort blicken. Det blev tyst en lång stund.
"Jag vill själv inte ha det så här" sa hon tyst. "Men vi måste göra det igen."
Det sänkte sig en tystnad igen. Hon tittade på honom en lång stund, sedan vände hon sig om och gick bort mot ytterdörren. Han satt kvar men kände att han var tvungen att följa efter.

    Efter att han hade tagit på sig kläderna och kommit ut såg han att hon redan var på väg en bra bit ifrån honom. Han sprang ikapp henne. De hade gått samma väg många gånger tidigare. Men den senaste tiden kändes det mer som han släpades med, än att frivilligt vandra med henne. Han mindes alla fina sommardagar då de vandrat tillsammans ner mot sjön, och hur avlägset det kändes mitt i den kyliga oktobernatten.
"Joggar du fortfarande här?" frågade hon.
"Ja, ett par kvällar i veckan efter jobbet"
"Stöter du aldrig på några hinder?"
Han saktade upp en aning.
"Vad menar du?"
"När du springer vid åsen, där vägen vänder skarpt in i den täta granskogen."
Hon stannade också och vände sig om.
"Har du inte stött på några hinder där?"
Han tittade på henne.
"Jo, det kan man säga. Jag sprang nästan in i två älgar förra veckan. De märkte inte att jag kom. Men hur vet du... "
Hon började gå igen.
"Vad hände sedan?"
Han gick ikapp henne.
"Tja, jag blev lika rädd som de blev. Älgarna sprang in i skogen och lämnde en jävla massa flugor efter sig."
Hon gick fortare.
"Det låter otäckt."
"Jag sprang så fort jag kunde. Men det gick inte att komma ifrån dem. När jag kom hem var jag helt svart på ryggen av flugor, bromsar och gudvetvad."
Han gjorde en paus.
"Blev du biten?"
"Ja, och det gjorde ont! Jag hade en massa röda prickar på ryggen när jag väl hade blivit av med skiten. Jävla flygfä. Men varför frågar du om detta?"
Hon tittade ner i marken och gick på med bestämda steg. När de närmade sig den täta granskogen vid åsen tänkte han på betten på ryggen, hur de kliade på ställen som han inte kom åt.
"Vi måste gå till jaktstugan."
"Nu?"
"Det är något som jag vill visa dig."
"Men det är för mörkt."
"Vi kan gå vägen över kalhygget."
"Anna, det här inte klokt. Kan vi inte vända om? Jag har aldrig gillat den där jaktstugan, det vet du."
"Inte jag heller."

     De kom ut på kalhygget. Månen kom fram ur molnen och lyste svagt upp deras vandring. Men marken var ojämn och de gick litet långsammare.
"Jag fattar inte varför de byggde den där jaktstugan. De kunde ju inte jaga. Men en jaktstuga skulle de ha, och ett namn skulle den ha: Diana, jaktens gudinna. Sköt de några stackars djur så blev de väl bara skadskjutna. De satt väl mest och söp därinne."
"Jag vet" sa hon.
"Det enda som de lyckades ta livet av var sig själva. Och det i ett knivslagsmål. Det är ju nästan komiskt."
"Om det inte var pappa och morfar", sa hon tyst.
"De gjorde en välgärning om jag får säga det."
Hans röst hade blivit skarp i tonen.
"De var de mest egoistiska svin jag har upplevt. Aldrig hörde jag något som tydde på att de saknade mamma när hon dog. Spriten var det enda de brydde sig om. De gjorde en välgärning genom att ta livet av varandra."
Det drog en kall vindil över kalhygget.
"Men jag har aldrig förstått vart du tog vägen, Anna. Var var du under alla dessa år? Jag saknade dig", sa han med en lätt underton av skuld.
Hon stannade upp.
"Titta, där är stugan."

     Den låg där, vagt upplyst av månen mellan träden, på sluttningen ner mot sjön. De stannade framför dörren och tittade på träskylten som hängde över dörren. En grovt uthuggen träplanka med Diana inbränt.
"Pappa var duktig på sådana saker", sa hon. "När han hade ro att göra något konstnärligt."
Niklas tänkte bara på hur det hade sett ut när polisen hade spärrat av stugan efter den hemska händelsen.
"Jag går inte in om du tror det", sa han.
"Det behöver du inte heller."
De gick ner från trappan och gick till gaveln där träbänken stod. Hon ställde sig vid ett av fönstrena och kupade händerna när hon kikade in. Det var stilla. Ingen vind märktes längre. Man såg månen spegla sig i sjön, och ett lugn spred sig långsamt över platsen. Han satte sig ner på bänken.
"Jag kan faktiskt inte känna någon riktig sorg. Efter mammas död så var det som om familjen dog. Det var hon som höll ihop allt. Jag var tvungen att lämna allt. Fly."
Han tog upp en pinne och kratsade i mossan.
"Jag har alltid haft dåligt samvete för att jag lämnade dig kvar hos pappa och morfar. Men jag hade inget val. Mamma betydde allt för mig. Deras supande gjorde mig hård och kall. Jag flydde in i studier och senare i jobbet. Jag ville inte vara som dem. Det är först på senare tid jag förstår hur mycket du som lillasyster betyder för mig. Det var därför jag flyttade tillbaks igen... efter..."
Han tystnade och försjönk i tankar. En lom ropade någonstans mot sjön. Han lutade huvudet mot väggen och slöt ögonen.
"Du, jag tänker mer och mer på dig när jag tänker på mamma. Jag vet inte, det kanske bara är något som inte är bearbetat. Hon hade svårt att hävda sig. Och det blev nästan alltid bara fel när jag skulle kompensera detta i alla gräl."
Han rätade på ryggen. Det hade börjat bli kallt av att sitta still.

     "Men Anna, varför tog du hit mig egentligen?"
Han trodde att hon hade stått och lyssnat på honom, men han kunde inte se henne.
"Anna. Anna, var är du?"
"Jag är här."
Rösten kom från baksidan av huset. Han reste sig och gick dit men hon var inte där.
"Var? Jag kan inte se dig, Anna."
"Här Niklas. Jag är här."
Ner mot sjön kunde han se hennes gestalt mellan träden. Han gick mot henne. Men han kunde inte fixera blicken. Det var som om trädstammarnas skuggor spelade honom ett spratt när han gick neråt. Anna flyttade sig med på ett obestämbart sätt mellan träden som han inte kunde hänga med i. När han var vid en stor gran trampade han plötsligt ner i en stor håla. Han föll. Händerna sjönk ner i den mjuka mossan, och han kände att han stötte i något hårt med ena handen. När han drog upp den såg han att handen krälade av larver. Han tittade ner och såg att en del av mossan också hade följt med, och under denna stack ett ben upp. Han ryggade tillbaka.
"Anna! Kom hit! Fort!"
Det var helt tyst.
"Anna! Hjälp mig, jag kan inte röra mig!"
Paniken vällde upp inom honom. Musklerna ville inte lyda honom och han började hyperventilera. Men han kunde inte röra sig. Blicken var fixerad mot benet. Lommen skrek till över sjön igen. Han kände att tiden krympte ihop till en liten punkt i mellangärdet, och ett vitt, kallt, ljus fyllde hans medvetande. Men någon av honom okänd kraft fick honom att luta sig framåt och riva upp mer av mosstäcket. Där såg han ett av ett hagelgevär sönderskjutet kranium. Överkroppen var täckt av en blus som var uppriven. Vid sidan om låg ett par sönderslitna flicktrosor med små hjärtan på. Han täckte över kroppen med mosstäcket igen, sprang ner till den lilla stranden och kräktes vid vattnet.
"Anna, förlåt att jag svek dig. Förlåt... jag klarade det inte", sa han med svag röst.

     Han satte sig ner mot en tallstam och blickade med tomma ögon ut över sjön. Kroppen var som ett bräckligt skal. En tung börda som han hade släpat på hela sitt liv släppte sakta genom nattens omätbara tid sitt grepp om hans själ. En inre värme som han inte hade förnummit tidigare började röra sig långsamt i spiraler. Bortom skogsbrynet på andra sidan sjön steg solen upp. Det var en ovanligt klar och fin oktobermorgon. När solstrålarna så småningom strilades genom träden och nådde hans ansikte föll den första tåren.