Jag öppnade dörren och steg ut i den friska luften. Det var en vacker morgon men natten hade varit lång och mödosam. Ett litet barn hade fötts och jag var den som skickades efter då den lilla andades så illa.
Trots alla knep och alla örter så kunde jag inte rädda flickan...hon tog sitt sista andetag i samma stund som solen steg upp.
Modern blev så förtvivlad och arg på mig, kastade allt som hon fick tag i och skrek åt mig att allt var mitt fel. Det sista jag hörde var hur hon tjöt: -Du kommer få ååångra dig!!!

Stegen var tunga och det gjorde ont i mig att detta hade skett. Inte ens mitt allra bästa hade varit gott nog den här gången. Tankarna snurrade runt om livets märkligheter. Min egna längtan efter barn fylldes mer av skräck än glädje när jag råkade ut för sådana här saker.
Med blicken sänkt och tårar i ögonen passerade jag genom den lilla byn. En man stod och fyllde vatten i en spann, han blängde på mig med både rädsla och beundran i sin blick. Jag vandrade vidare...rörde inte en min.

Så nådde jag skogen, där kunde jag släppa allt och vara mig själv. Jag grät hysteriskt och föll ned vid ett träd. Vet inte vilket som gav de ondaste tårarna...känslan av otillräcklighet...sorgen över barnet eller modernas utbrott...
Gråten skakade från djupet av min själ och jag önskade att dagen skulle ta slut fortare än den hade börjat.
Jag reste mig mödosamt efter ett tag och vandrade planlöst omkring i skogen. Plockade lite örter och tuggade på. Kände mig lite lättare till mods nu.

Genom trädens grenar kunde jag se hästar längre bort. De red rakt mot mig i full galopp, kvistarna yrde och männen ropade till varandra: -Där är hon!! Där är den jävla häxan som dödade barnet!! Däääär!!

Deras ord gjorde mig paralyserad..häxa javisst men aldrig skulle jag döda ett barn. Insåg att min dag var på väg att ta slut ganska fort, precis som jag hade önskat förut, men hade inte tänkt mig det så här.
Det gick inte att fly till fots...männen slet tag i mitt hår och ryckte upp mig på hästryggen...där låg jag...rädd och med visheten om vad som skulle hända.

Mitt i byn samlades alla och lyssnade på anklagelserna som fanns mot mig. Jag fnös föraktfullt...hur kunde de anklaga mig för allt det där? Men så kom anklagelsen om att jag skulle ha dödat barnet och då föll min fasad, jag grät små stilla tårar...mitt fnysande övergick i snyftningar. Genom mina tårar såg jag modern till det döda barnet...hon grät och jag tror att jag kunde skymta en uns av ånger när jag mötte hennes blick...men det hjälpte inte mig längre.

Det var en enväldig jury som dömde mig att dö. Jag skulle sänkas i ett kärr med en påle av ek genom mitt hjärta...
Jag släpades iväg fastbunden bakom en häst...ut i skogen...stenar som min kropp forslades över bedövade mina tankar och snart hade smärtan gjort mig medvetslös. Så stannade hästen och jag tänkte dra ett lättnandes suck...men mitt minne vaknade och jag grät istället. I ett töcken kunde jag se hur en stor påle höjdes över min sargade kropp och sen rann livet sakta ur mig. Det kan inte ha tagit många sekunder innan min själ överlämnade min kropp till jorden.
Med hurrarop genom skogen såg jag hur de kastade ner min tomma kropp i kärret. De klappade varann på axlarna och var nöjda över min död...

Men de männen glömde en viktig sak...en häxa är inte en kropp...en häxa är en levande själ som inte följer med ner i ett kärr.
Jag minns än hur jag just i den stunden lyckades framkalla det värsta oväder sedan 1658. Ingen såg när det kom och regnet och stormen förblindade dem alla. Många...nästan alla gick bort sig i skogen och hamnade bredvid en häxas tomma kropp...