Hon vaknade med ett ryck. I dunklet tyckte hon sig ana en rörelse, men den hade varit så snabb, att hon inte visste om den var verklig eller bara en fortsättning på en dröm hon vaknat från. Hon gnuggade ögonen. Det var säkert inbillning.

Lägenheten var mörk, men gatlyktorna utanför gjorde att hon kunde se lite.

Hon harklade sig och det lät skrämmande i tystnaden. Det enda ljud som hördes, var det gamla vägguret som långsamt tickade bort tid. Hon tog en klunk ur glaset, men avslagen rumstempererad öl smakar absolut inte gott. Det visste hon sedan förut, men nu var det äckliga redan inne i hennes mun. Hon skyndade sig att spotta ut det i glaset igen. Det fick räcka nu. Hon behövde gå och lägga sig. Mödosamt reste hon sig och tog rullatorn till toaletten.

Tandborstningen hjälpte henne att må lite bättre.

Men det var när hon fick kissa som hon undslapp sig ett litet stön av lycka. Människan och hennes behov, tänkte hon. Jag minns när jag hade en man att dela ett annat behov med.

Hur vi legat sammanfogade, inbäddade bland vita lakan där vi långsamt bytte ut tvättmedelsdoft mot vår egen svettiga parfym, tumlandes runt med febriga händer och kärleksfyllda tungor. Tillsammans besegrade vi sömnens bortkastade tid och bytte den mot beröring. Eller för att någorlunda citera Elvis:

\"He gave give me fever
in the morning
fever

all through the night\"

Greta log när hon torkade sig. Efter att ha tvättat händerna gick hon in och satte på sig nattlinnet och kröp ned under täcket. Hon var trött.

Kanske morgondagen skulle erbjuda henne någonting annat.