Greta vaknar till en regnig dag. Tur att någon uppfann teven så hon kan förtränga omvärlden genom att titta på ett annat glas, ett med rörliga bilder, i stället för en fönsterruta som bara visade rinnande vatten.

Hon låg kvar i sängen och stirrade i taket. Kom att tänka på sina tankar om sex och kärlek som hon haft på sistone.

När man är gammal som hon nu ändå var, ska det inte vara på det viset. Det hade det inte heller varit på mycket mycket länge. Allt hade börjat förändras när hon fyllt femtio, tyckte hon. Det var då hon hade insett att kärleken var som en fruktsallad, skalad rensad och uppäten. Det var här var väl antagligen bara en tillfällig nostalgivåg som hon var tvungen att surfa vidare på i sin ensamhet. Tids nog skulle det ebba ut.

Hon blundade men slutade inte tänka. Alla olika händelser som hon upplevt, hade de egentligen spelat någon roll. Kanske hade hon kunnat styra över sitt eget öde genom annorlunda val. Många valsituationer hade det blivit genom åren, men hon kunde inte peka ut vilka som varit rätt eller fel. Alla hade lett henne fram till idag, och nu var det väl döden som låg närmast, inte hur livet skulle bli.

Döden. En svår fråga alla bearbetar på olika vis.

Är frågan svår för att alla ska dö? Man kan inte styra över döden, om man inte råkar vara självmordsbenägen förstås. Men ärligt talat, kan man kalla det liv?

Greta satte sig upp på sängkanten. Idag var det tisdag. Tisdag var hennes absoluta favoritdag, bara för att den innehöll den vackra bokstaven i. Hon visste att det kunde låta konstigt för andra. Till och med lite oroväckande, kanske hade hon blivit total senil till slut. Men för henne var det en enorm skillnad.

Hon smakade på ordet.
Lät det glida över tungan.

”Tiiisdag”

Underbart. Hon log, och reste sig upp.