Greta muttrade på vägen hem.

Det var jobbigt att träffa andra människor. Ansiktet var ovant den gamla masken av falskhet, hennes leende var konstlat och rynkorna verkade ha blivit fler.

Väl hemma igen, krånglade hon sig ur kappan och tog sig fram till fönstret. Efter att ha plockat undan blommor och prydnadssaker fick hon, efter omständigheter som inte var alltför enkla, till slut upp fönstret. Det hade inte öppnats sedan förra sommaren.

Hon lutade sig ut. Bara att sticka ut huvudet tog bort lägenhetens kistkänsla för en stund.

Världen utanför var kvar, och hon var en del av den. Himlen var blå och nedanför fönstret trotsade en lila krokus vinterns grepp. Greta log på riktigt, blundade, och fortsatte andas en liten stund till. Hon drömde sig bort till andra vårar, med en insikt om att det inte är fel att ta en tur och retur till fantasins land, bara man ser till att få med en returbiljett vid själva påstigningen.