Hon kan inte sluta hoppas
fast timmen är sen
Hon kan inte sluta vandra
fast avstånd värker i ben

Där högt över tid och vetskap
spirar det en tro
över tveksamhetens bråddjup
byggs ännu en märklig bro

På smal tilja går hon stadigt
fast vind blåser svår
slinter inte - för hoppet ensamt
ser att snart stundar en vår!