Lusten att supa skallen i bitar och se mina tillkortakommanden på en hanterlig distans är mindre än en armlängds avstånd bort från soffan där jag ligger. Denna olidliga sensommarhetta gör inte något bättre. Utanför i skymningen som inte bringar någon svalka gör svalorna flygkonster och svirrar av ren glädje, och jag förstår att de förbereder sig för färden med sommarens kull till sina hem i en annan del av världen. 
    En gång för många år sedan under en lika varm sommarkväll vilade mitt huvud i ett litet mjukt sköte istället för på denna av gammal svett illaluktande blå kudde. Mitt kön reser sig av minnet av njutningen vad som hände den kvällen. Men skammen sänker min själ i bottenlöst mörker när insikten snart hinner fatt. Men alltid för sent.
    Ikväll flyger kanske svalorna sin väg med sina ungar. Någonstans i Afrika är de samlade för vintern innan färden en gång vänder åter hit.
    Åh, lilla Fatima, jag var inte rätt person att ta hand om dig efter att din mamma dog i cancer. Vår stumma sorg efter begravningen var utan tårar, och blodet har sina mörka svar när dödens närhet inte rör sig någonstans. Men jag lyssnade på blodets viskningar, och i tystnaden som bara bröts när dina tårar så småningom kom, var blodet mer rött än det någonsin varit.
    Jag undrar vad du hör i svalornas budskap där de kommer att vara inom kort tid. Här lämnar de bara kvar svarta tysta skuggor som flyger omkring i min lägenhet och inte vill lämna mig. Aldrig någonsin.