Hon: Vem är jag

vem, jag som förlorade mig i hörnet
uppvecklad mellan menen och kalla askan
den bakom ridån?
Fann dig
efter så mycket sökande
bland ordets träsk
i dimman, är jag lycklig?

Han: Jag är den som räddar
varför kämpa efteråt, och
medan du lever, levande förblir jag
med ett raskt hopp att
befriade av dig bli

Hon: Vem var han
som månens leende fick
och jag sitt
den natt genom fönstret
utan att något fanns
ängeln som viskade

Han: Jag blev vatten
lider inte längre
redan ingenting
var flödets dropp
havets våg, spektrum
trolska väsen

Hon: Du är slentrianmässige
kompass, dold
uppgrävt vakuum
enkel vacklande
mitt blods syre
tystnadens kompromiss
livets bravader…

Avståndet de emellan: Ett ord!


© MP-Havsbris/2008