Reste genom vardagsrummet, flera drömmar,
lång ifrån.
När jag passerat byron såg jag dig och innan
jag nådde mattan, den med röda och gula ränder,
var den stunden av lycka förlorad till evigheten.

Tanken begav sig bort mot soffan, den som vi älskat i, minst tusen gånger,
innan den stannade på bordet där de urdruckna vinglasen sedan länge blivit diskade och bortställda i den ärvda skänken.

Den fortsatte bort till fönstret. Blomman du gav vissnade samma stund jag såg dig gå,
genom skärvorna av mitt krossade liv.

Någonstans där i mitt vardagrum blev drömmen sakta blekt, liksom månens utdöende sken på min nakna kropp,
Jag somnar ensam utanför det rum som var mitt liv.