under våren och försommaren gjorde han inte mycket mer än observerade människor som passserade det lilla samhället

under semestertäta tråkiga småkåta turistveckor satt han ofta på en sten och tittade på bilar och husvagnskaravaner när de seglade förbi ute på stora vägen

ibland avstannade trafiken förstås
hindrade av vägverkets så ironiskt kallade sommarhets
alla vägar ska förbättras på sommaren

en dag reste sig herr larsson upp och gick till banken där han tog tog ut sina sedan länge sparade tvåhundrasjuttiofemkronor och gav dem till en otacksam unge som antagligen gick och köpte sig ett billigt sockerrus

utan pengar tillverkade han små presenter av överblivet skräp han hittade efter vägkanten under oplanerade strospromenader

dessa delade han ut till alla som hade ett vänligt ord till övers men även till andra
förbipasserande

tillsammans med sin själ kalaserade han i glädjen av att ge

sen kom den grå vardagen igen
med socialbidrag och mentalvård blandat i en värld där alla tråkiga höst och vintermåsten parasiteserade och allt blev som vanligt igen

han drog sig tillbaka till sin gamla insuttna öronlappsfåtölj framför teven där han resten av vintern slötittade på såpor i stil med robinson eller något annat

i väntan på våren