Joel borrade huvudet ännu längre ned i kudden. Ville inte tänka, bara glömma, precis allt. Bankandet på dörren tilltog; Joel varför öppnar du inte? Mammas irriterade rop trängde långsamt in. Nej, inte nu, inte det också; skrik inte , jag kommer mumlade  han resignerat, med håret klistrat vid kinderna av saliv och tårar kravlade han sig upp för att öppna . Men ångrade sig; vänta , måste fixa en sak. Vem var den där rödgråtna typen framför spegeln?  Han tog ett par snabba drag med fingrarna genom håret, öppnade. Men Joelgubben har du gråtit! har det hänt något? Lägg av morsan, jag är bara lite trött. Hon såg på honom med den där: nu säger du som det är blicken, som han oftast gav med sig inför, men idag ville han försvinna totalt, vad han upplevt fanns det inga ord för ändå. Det är säkert morsan, jag tror att jag har lite feber, ont i skallen också. Det var inte bra, då får du komma ner i köket och försöka äta lite, så kan du ta en tablett sedan. Aldrig på fastande mage, vet du... Hon strök honom över kinden. Då klickade något därinne, någonting brast. Tårarna fullkomligt forsade fram. Vad fan! Måste du älska mig så förbannat! Måste du det! Fan morsan ...