Hej! Joel! Det var Lill som tog honom ur hans funderingar. De hade hjälpt till att sätta upp lapparna till nutidsorienteringen förra veckan, hon var ny i klassen, lite ensam, hade väl inte hunnit få kompisar. Kan du hålla min hund medan jag går in och handlar? Jo visst! Det var en fin hund, han älskade hundar så det gjorde han gärna! Du är fin vovven... han strök den mjuka, lurviga pälsen, vov eller vad han nu hette, viftade glatt på svansen och knuffade honom med sin blöta nos. När jag börjar tjäna pengar ska jag köpa en sådan som du.. Hunden kikade nyfiket på Joel precis som om han förstod. När Lill till slut kom ut med tunga kassar frågade hon om han hade lust att följa  henne en bit, kanske kunde han  hjälpa henne med hunden, så han inte trasslade in kopplet i kassarna. Lill vad heter han? Hon log; Du kommer inte att tro mig, Joel heter han! Nej du skojar! Lägg av! Gör han det? verkligen.. Sedan brast båda två ut i gapskratt, så att folk på trottoaren tittade . De skrattade hela vägen hem till Lill, han tänkte så här ska det vara, enkelt och fullt av skratt. Följer du med in, vi kan fika? Om du vill alltså? Lills föräldrar var jättesnälla, de pratade hela tiden och lagade mat tillsammans. Det var som en annan värld öppnade sig, sådant hände aldrig hemma, hans föräldrar talade nästan aldrig med varandra. Det var något som han inte tänkt på förut. Men det här var så skönt, det fanns en massa liv i det här hemmet och Lill , världens mysigaste tjej. Nu visste han att han skulle fixa det, Steffe och farsan kunde dra åt skogen... det här var som att leva, äntligen...