De finns där hela tiden, lämnar mig inte i fred.

De värker, bultar, pulserar, blöder, varar.

Vill fånga all min uppmärksamhet.

Så utlämnad till dess överväldigande styrka.

Vägrar envist släppa sitt kalla, hårda, obarmhärtiga grepp om mig.

Driver in sina klor i det djupaste av min själ.

Vill bygga sin boning där och försvara sin existens till varje pris.

Försöker förhindra mig från att öppna upp och släppa in ljus i mörkret.

Låta syre vädra ut den unkna stanken.

Njuter i sitt näste av smärta och den ensamhet som där bor.

Och ändå har den inget eget liv.

Utan en värd, någon att våldgästa och stjäla kraft från är den dödsdömd.

En parasit som lever endast om någon ger den husrum.

Vem kan förhindra att man blir sårad ibland?

Men man kan välja att hålla fast vid smärtan och oförrätten.

Fortsätta tillåta den att suga ur livets goda man kunde upplevt men som lades på självömkans offer altare.

Eller släppa ilskan, gå igenom sorgen istället för att förneka den och trycka ner den.

Erkänna att det gjorde ont, förlåta och gå vidare.

Tiden läker inga sår med det gör kärleken.

Låt inte de som hänt få fortsätta plåga din morgondag och stjäla all din glädje att leva nu.

Släng det gamla bakom dig och sträck dig mot det som ligger framför dig.

Låt såren läka i vinden medan du flyger mot nya vyer.