(Inspirationsgnistan tändes av Little Lamb Dragonfly, en låt av McCartney with his Wings (1973, se nylig lyrik) eller möjligen videon till densammes We All Stand Together (1980).)

Lambi B och Slendor Troll är tillsammans med i en film. De svävar lugnt 
fram över vattenytan. Gräset är kritask-grönt överallt runtom. Lambi B 
sitter på Slendor Trolls skira men trygga rygg. De är tecknade. I klara 
gamla nyanser flyger de upp mot trädtopparna. De lyssnar tillsammans 
en ljudbild rätt in i solskenet, som en sagolik dröm, en sång om flygplan. 
De vet att de är med i filmen, men det bryr de sig inte om just nu. Det är 
så skönt att bara få sväva. Lambi B är inte längre ledsen som hon var nyss. 
Slendor Troll vet hur livet ser ut från alla sidor samtidigt. Han kan vrida 
sig upp&ner utan att Lambi B ramlar ner ett enda dugg. 

På stranden av vaxkritljusgrönaste växtlighet står gossar och flickor i 
vackra mössor. De spelar tonande rent på varsin blockflöjt. En liten 
gosse spelar dock klingande triangel. De är också med i filmen, till-
sammans, fast syns inte i bild hela tiden. Grässtråna vaggar i takt med 
den solljumma melodin. Lambi B är alldeles överväldigad. Så glad kunde 
ingen vara, trodde hon. Och i dammen som speglar hela himlavalven kan 
nu Slendor Troll ana sina egna vingar - hur de dansar och skrattar, lugnt 
men oändligt kvickt, fram genom de silvergröngyllene mossvattenlagren. 

Barnen ler i TV-apparaterna. Lambi B vinkar, på nytt tårögd, tillbaka till 
dem alla. Men hon är ju inte alls ledsen, o nej, kan tro det! En av gossarna 
på grässtranden i knäbyxor tar ett kliv fram, doppar så ner sin fot i den 
trolska dammen och fylls av en lustelig känsla. Så tappar han med ens sin 
flöjt. Den drunknar rätt ner i det gyllengrönsilvriga, nu med strimmor av 
skärt rosa. En av de största små flickorna griper honom i kragen och drar 
sin bror bort från det fördärvliga. Brodern må få låna systerns instrument, 
alltmedan hon pilar iväg för att byta band i kameran. Det är flickan som 
är regissören och måste sköta allt själv. Nu hissar hon ned trädtopparna 
ett stycke och låter himmelen bli fjärran orange. Hon stryker mjukt med 
kritorna över sidan och biter sig undrande i läppen. 

Lambi B vet inte till sig av lycka och förundran. Slendor Troll har varit med 
längre och konstaterar blott förnöjd hur det orangea sticker och sprakar be-
hagligt genom hans långsmala midja. Nu far man ut med en båt i det rosa-
guldorangea. Det är alla flickorna som sitter tillsammans i den prinsesstårts-
liknande lilla båten. Gossarna står kvar på den alltjämt lika kritask-ljusgröna 
stranden, med träskorna i ena handen, och den andra spejande över ögon-
brynen efter sina lycksaliga flicksystrar. En av de yngsta plockar plötsligt 
upp en näckros ur regnbågsdjupet därute. Nu ligger den för sig själv om-
bord på båten. Alla hennes kamrater ruskar sina kjolar i förfäran. Vad ska 
regissören nu säga?!

Men Slendor Troll kommer genast till undsättning. Han vispar upp näckrosen 
med sin ena vinge och förvandlar den så till ett ståtligt slott. Det blir ståendes 
mitt i den sagoskimrande dammen, helt vitt, medan fiskarna hoppar och far 
kring dess tinnar och torn. Grodorna kväker bredvid. Sedan flyttar Lambi 
B förtjust in i slottet, skaffar sig barock-lockar, blomstertapeter och dylikt. 
Hon bor tillsammans med sina vänner i fyrahundra år, mitt i 
den lyckliga dammens fridfulla sällskap. Så klistrar regissören in ännu ett fint 
motiv i sin bokmärkespärm och förseglar den förtjust, så försiktigt men stolt.