(ur Slottet vid Någonsin)



Det finns en ihopknycklad filt, en sådan med hundra ihåliga vrår i. I varenda skrynkla bor en figur, ibland olika - ofta samma. Filten är vävd av fantasi. Den är ett vinbrunt sagoslott längs rosavita fält, likt gamla blodspår i nyfallen snö. Dess stjärnfönster lyser ända bortifrån Kanada, eller om det är Egypten. Det blir varmare än någonsin när du virar filten om dig. När du efter en evighet vågar låta filten falla i universum, då hamnar vartenda krypin på annorlunda vis varje gång.

Den här gången blir grottorna fler än du vill räkna. Du böjer dig med tindrande mun och snuviga ögon mot slottet. Snart har du stoppat du in fingrarna i någon av de tusen historierna. Där, i ett svårupptäckt fack, ligger fantasiflickan och sussar. Du kommer på att hon kan behöva komma ut i verkligheten. Så du plockar fram henne, ut i det stora rummet. I en hel minut studerar du fantasiflickan mellan dina händer. Hon påminner först om en tomte eller indian, fast inte riktigt röd. Hon är för fransk för att vara en riktig eskimåprinsessa. Och hon är för asiatisk för att vara en afrikansk dam. Elden ifrån kakelugnen flätar arabiska skuggor i hennes halvdolda hår. All aska för dina tankar till Alaska, men du vet ju att du sitter i ett vanligt svenskt rum.

Dom har låst dörren hit in, så ni är alldeles ensamma härinne. Längtar fantasiflickan tillbaka in i sin sagoslottsfilt? Du frågar henne. Nej, hon vill ut i det riktiga rummet, längs den verkliga fantasin. Men hur ska ni kunna fara vidare? Härifrån leder bara skorstenen. Ja, just det ja - man haver det man tager - som Kajsa Grytt sa till vargen när han skulle sluka Brunluvan i rävens gryt.

Den ännu större sagan, den utanför filtens fantasi, har redan sugit ut er genom tidens gräns. Det känns som brännheta tunnlar av snö. Vakuum-ventilen slussar er till döden, den levande döden. Ni tror den ligger i Anadyr. Ni kryper under havet från Kanada, under Korea, ända upp mot ryska gränsen. Eran guldbruna undervattensbåt dyker upp i en isvak för att hämta en strimma syresatt solsken. Då upptäcker ni att ni är i Röda Havet, med en hel öken som kan rädda er från döden. Dess dynor påminner om fantasifiltens alla veckningar, ömsom runda, ömsom kantiga. Ni kravlar sakta, andas sandstoft medan himlarna gnistrar ikapp över det krokodilrika vattnet, som redan har blivit en flod. Ni finner outforskade korridorer som borrar sig djupt ner i öknen.

Nästa gång ni dyker upp är ur tjärnen i en borttappad skog. Ni har vantar på er så ni fryser inte. Ni öppnar tillsammans era ögon och gör ingenting. Snön är tystare än vitt. Månsken gnistrar från varenda gren och sten. Vi har spänt osynliga trådar mellan träden. Det är ett snövitt kamouflage-nät, mitt över allt det vita. Allting känns så lätt att existera. Ni blir helt elastiska. Sekunderna faller tills hela skogen är fylld. Ni känner mysigaste febertyngd av tunnaste fiberplagg, som skall skydda er från alltför komplexa funderingar. Nu står ni för alltid och håller varandra i vantarna. Lyktskenen brinner långt bort där röken och suset kommer ifrån.

Så har det blivit hög tid att bege er hem genom sanddynorna en sista gång... Din kamrat eskimåprinsessan ålar sig magiskt framför dig, växer hela tiden allt närmre din egen storlek. Samtidigt sluttar skorstenen uppåt hela tiden. Dessutom vrider sig precis allting i spiraler omkring era kroppar. Inte desto mindre är ni övertygade att verkligheten väntar på er - ifall ni bara vågar tillräckligt länge och djupt in i fantasin...

Till sist kommer ni ut på taket. Solen sticker er skrattande skönt i ögonen. Ni stampar och hisnar. Nu är fantasiflickan lika stor som du. Sotiga sätter ni er ned på kanelen och spanar ut över pepparkakslandet. Socker omringar slottet från alla kanter. Ni har fått glasyr i era ögonvrår, äventyr på era öronsnibbar. Du önskar att din sagovän ska börja rutscha ner från taket. Själv vare sig vågar eller vill du ända dit ner. Men du märker att hon vill, att flickan är ännu större än du nu. Så hon drar till din outsägliga förtjusning, helt hänsynslöst med dig ner...

Innan du hinner fatta blinken utav är hela historien över. Nu ligger ni likt två riktigt döda spöken nere på slottsgården. Hela den kusligt pirrande nyfikenheten är försvunnen. Rutschfärden är redan över och förbi. Det som tog tusen och två dygn att bygga upp har raserats i en enda fart. I ett hejdlöst hisnande andetag...

Överraskad väcks du till liv då den blodiga ängeln vid din sida har vaknat. Hon frågar ifall ni kan - nej, hon bönar om att få - göra om hela sagan igen. Jo, självfallet, fast den här gången måste ni utgå från ett annat skrymsle, en ny vrå av filten. Du känner dig förundrad över att lyckan inte tycks ha något definitivt slut. Du hade ingen aning om att man kunde dö två gånger.