Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
nu är det lika långt till stjärnorna som stjärnorna till mig


vi; vi; och vår himmel.

jag.

mitt rum är vitt och kvävande. fönstret släpper in små dansande strimmor av ljus mot snedtaket, och mina dagbokssidor förblir tomma trots att tusen tankar slåss i mitt huvud. parketten är som sten mot mina skulderbald där jag ligger raklång under det smutsiga takfönstrets skeva stjärnhimmel. jag räknar blinkande flygplan; tre röda lampor, fem blå och sex gula som lätt förväxlas med vanliga stjärnor (som egentligen bara är lysande planeter i miniformat). trisstessen härjar i mina lungor, en andnöd kryper sig nära inpå och hastigt tvingas jag sätta mig upp. min bröstkorg häver sig orytmiskt upp och ned i tretakt.

han.

-jag vet inte hur man gör.
konstpaus. inget "gör vadå?".
-jag vet inte hur man gör när varje ljusfläck blir svart mörker och luften i lungorna förintas och man ligger på sängen och tänker "jag vet inte hur man gör".
inget svar nu heller.
det blir lätt så när man för nattliga konversationer med sig själv under täcket. talar högt i tungor och viskar lågt när ensamhetsgråten klumpar sig i halsen.
-allt känns bara så fruktansvärt meningslöst utan hennes fladdrande lockar som irriterande kittlar min bröstkorg.
så tar han nyckelknippan på nattuksbordet och ristar in E hjärta K i tapetväven med garagenyckeln.
-forever and ever, suckar han tungt innan han låts slungas in i nattsömnen.




Fri vers av theas
Läst 295 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2009-10-09 23:26



Bookmark and Share


  JamesDean VIP
Förälskad
2015-05-21
  > Nästa text
< Föregående

theas
theas