Du sa att på din gravsten ska det stå
att Hon dog medan hon levde
det slog mig alltid att jag älskade de där citatet som fick mig att inse att jag faktiskt levde








Precis som dansen förlorar sig i friheten
bortom alla tider och rum som kontorsnissarna gömmer sig gamla i

och jag som bara önskade (bestämde mig för) att jag kunde skriva så där storslaget att hela världen började storma och din kinder sträcktes av förundran





Sedan pratade vi om allt vi skulle göra
allting vi gjort som kartor över himlens alla stjärnor
ändå kunde vi inte se att vi levde i det vi gjorde
att alla människor cigaretter glas koppar och skivor var vårt sätt att leva






















Hon var en av de där människorna som exploderade naturen ur ögonen
som kastade eld över borden trots deras överanalyserade konversationer
det var hon som gav mig lugnet åter eller min frihet
Du är ingen undermänniska, ingen är det
trots hennes vackra inre
tog jag åt mig av hennes meningar som ett hot mot mina drömmar
om jag inte kunde bli omänsklig, vem var jag då i en domstol








Alla kraven som pressade solen ut från elementet
som fördrev passionen och det storslagna
kväver tungor, lungor ur våra kroppar
prestationsångest har aldrig givit någon nobelpriset




välkommen till ett iskallt land
där målet är perfekt
och vägen kräver fulländning
inga nybörjare tillåtna
obehöriga äga ej inträde





sedan när förvandlades teatrars mystiska magi till panik