Nu börjar det igen,
Mörkret omsluter hela världen åter igen.
Eller åtminstone den värld som är jag, mig och min.
Och det svarta hålet växer sig större,
För varje farväl vi tar.

Återigen är jag ensam,
Ensam
Ensam
Ensam.
Jag borde ha vant mig vid det här laget,
Blivit hårdhudad, kall och likgiltig.
Men det är inte Jag, lika mycket som det är Du.
Jag lär nog fortsätta vara passionerad och kärleksfull,
Vilket borde vara en god sak…
Men det kommer endast orsaka Den smärtan.
Vilket jag antar att jag får ta.

Jag står och borstar tänderna,
Och känner helt plötsligt doften av ditt schampo.
Kanske för att flaskan står alldeles intill mig.
Eller så har jag redan börjat föreställa mig saker.

Jag vill inte påstå att jag någonsin har känt ett beroende av det allvarligare, kemiska slaget,
Så som du har.
Men jag vill påstå att du inte har känt det som jag känner:

En abstinens av det värsta slaget,
Då den är helt och hållet, psykiskt abstrakt men ändå påtaglig, stark, oövervinnerlig.
Den är allt och inget,
Alla synonymer, metaforer och motsatser.
Den slukar hela min själ, mina tankar och mitt intellekt.

Det skrämmer mig,
Hur jag kan vara så beroende av kärlek,
Att jag tycker det är värt det.